Helene har ett bra jobb, två välartade barn och ett fint hus. Men hon har också diagnosen NPS (narcissistiskt personlighetssyndrom). Hon beskriver sig själv som en vampyr, men istället för blod lever hon på bekräftelse. – När jag sugit ut allt beröm jag kan få ur en person måste jag hitta någon ny som kan ge mig det.
AV KATARINA MARKIEWICZ FOTO: TT
Vi har stämt träff på ett kafé i en närförort utanför Stockholm för att prata om livet som narcissist. Tidigare har vi bara pratat i telefon så jag vet inte hur hon ser ut. En kvinna med självsäker uppsyn, ledigt klädd med perfekt lagd makeup och fixade naglar närmar sig mig. Vi kallar henne för Helene, sitt riktiga namn vill hon inte skylta med eftersom ”folk hatar ju narcissister”. Men hon berättar att hon är 52 år, är högutbildad, har två tonårsbarn och en pojkvän.
Inga släktingar eller kollegor känner till hennes psykiska ohälsa, inte heller hennes vänner, eftersom hon bara har två, berättar hon. De enda som vet är hennes mamma och hennes äldsta barn.
– Jag döljer det bra. Jag har två akademiska examina, ett välbetalt jobb, en stor villa med havsutsikt, en svindyr bil, skötsamma barn, reser utomlands och bryr mig om hur jag ser ut. Jag tränar flera gånger i veckan – och det som inte går att träna har jag fixat på annat sätt, tillägger hon och ler.
Helene berättar att kontakten med psykvården började för ett år sedan i och med ett självmordsförsök. Som egentligen aldrig var menat som ett självmordsförsök utan mer som ett rop på hjälp. Efter månader av individuell terapi och en omfattande utredning fick hon till slut diagnosen NPS, narcissistiskt personlighetssyndrom med borderline. Diagnosen kom som chock.
– Va, skulle JAG vara narcissist?! Jag som är så stark, smart, snäll och har så dålig självkänsla. Jag tyckte det var absurt.
Men Helene beslöt sig för att fortsätta att gå i individuell terapi och även på gruppterapi för narcissister, den första som startats i Sverige. Hon förklarar att hon gör det till 100 procent av egoistiska skäl. Att hon måste få en förklaring till varför hon mår så dåligt och varför jobb och privatliv aldrig fungerar. Dessutom hoppas hon få en närmare relation till sina barn.
– Mina främsta symptom är att när det går bra för mig är jag euforisk och stark men vid minsta motgång tappar jag det helt och upplever ett fruktansvärt självhat. Det är som att jag faller ner i ett bottenlöst svart hål.
Hon f�
