För två år sedan blev Rickard Svensson hastigt nästan blind. Och föll ner i en djup depression. Men han kom igenom krisen. Och kan idag tala om en vinst.
Text och foto Marianne Westerlund
RICKARD, 63, ÄR NÄSTAN BLIND:
Familj: Hustrun Lotta, barnen Fredrik och Isa-Frida, bonusbarnet Gustaf.
Intressen: Familjen, aktier, idrott.
Ålder: 63.
● Det är tidig eftermiddag när Rickard Svensson öppnar dörren till sitt vitrappade hus i Lund. Han är lång och mörkklädd, blicken vänlig bakom svartbågade glasögon. En liten vitlurvig hund tassar fram och hälsar, inifrån köket hörs hustrun Lotta ropa att det bli kaffe om en liten stund. Det är medan vi utbyter hälsningsfraserna i farstun jag lägger märke till det han redan har berättat över telefon. Att han praktiskt taget inte ser någonting. Och det sedan dryga året tillbaka. När vi satt oss tillrätta i soffan, säger han, att han kan se mig lite från sidan, men tittar han rakt fram så ligger allt som i en dimma. Han kan skönja tavlan på väggen, stolen en bit bort i rummet, men utan några detaljer.
Det var för nio år sedan som Rick-
ards syn började bli sämre. Läkarna fastställde att han drabbats av en autoimmun sjukdom, som fått svullnader att uppstå på gula fläcken. Läget kunde dock hållas i schack med hjälp av kortison, och livet fortgå nästan som vanligt. Tanken var, att synnedsättningen som ”bara kommit” med tiden skulle gå över. Men det gjorde den inte. Tillståndet blev kroniskt. I augusti 2021 skedde en markant försämring när Rickard drabbades av glaukom. Trycket i ögonen var alldeles för högt trots all tänkbar medicinering. Det beslutades om en akut operation på bägge ögonen, eftersom det fanns en ökad risk för att fler synnerver skulle gå förlorade. Synbortfallet som uppstått skulle vara bestående, men ingreppet skulle göra att han fick behålla den syn han hade. Trots det akuta läget uppstod en väntetid, och Rickard såg allt sämre. När han opererades i oktober, hade synen hunnit bli obefintlig.
– Under tiden jag väntade på operation och märkte att synen bara föll, blev jag djupt deprimerad. Jag ville i princip inte leva längre. Jag fick ångestattacker, pulsen skenade, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det var otroligt skrämmande, och jag var helt övertygad om att jag skulle dö i en hjärtinfarkt.
Men det paradoxala var, att upplevelsen på samma gång nästa
