Pjäsen efter fedra:”lite fuckable är jag väl ...”

● Det började en natt när regissören Hanna Nygårds låg och lyssnade på en repris av Radiopsykologen i P1 där Tuulikki, 72, talade om sin längtan efter hud och sex och efter att få njuta och ge njutning.

– Jag blev så drabbad av att hon var så öppen, ärlig och sårbar. Vad gör man om man inte känner sig klar, men det antas att sexlusten ska vara borta, säger Hanna, som själv är 34.

Hon började leta på sociala medier efter kvinnor att intervjua.

– Märkligt nog var det ofta deras döttrar (!) som hörde av sig och sade ”du borde prata med min mamma”.

Ingen enda sade nej. Och Hanna har promenerat, druckit kaffe, suttit i soffor och hört kvinnors tankar om sex och lust. Ingen var yngre än 65, den äldsta 90.

– Allra mest talade vi om behovet av närhet och om kroppens förändring. Om att se sig i spegeln och känna ”det jag ser stämmer inte med mitt sexuella jag”.

Det blev samtal om allt från sorg och saknad till sexleksaker och framtidshopp. Och en insikt om hur mycket komik det kan finnas i en sorg.

Det är alla dessa samtal som blev föreställningen Efter Fedra, med citat från intervjuerna och en instämmande, inkännande systerkör.

Ensam på scenen står skådespelerskan Lisbeth Johansson, 64, som ihop med Hanna tagit fram texten. Ibland sade Lisbeth ifrån:

– Som när Hanna tyckte att jag skulle ha på mig en leopardmönstrad negligé. Då sade jag nej. Det här handlar om en helt vanlig kvinna. Och en helt vanlig kvinna sover i pyjamas. Här handlar det om den inre nakenheten.

Så där står Lisbeth i sin pyjamas, hon vandrar ensam, öppnar kylskåpet (ska man kanske ta sig nåt gott för att pigga upp sig?), pratar lite för sig själv och dansar omkring, sover och stönar när hon ska ta sig ur sängen. Där brukar publiken skratta igenkännande.

Precis som åt den ironiska repliken om att nu ska man nog nöja sig med ”barnbarnen som är livets efterätt”.

Alla väntar på att Lisbeth