Det är jaktsäsong igen. Dags att ge sig ut i skogen med geväret, som vi gjort i alla tider. Vi har proppat käftarna fulla. Men något håller nu på att ändras. Författaren Bengt Ohlsson, en 60-plusman med jaktlicens, skriver om sin ambivalens inför att fånga och döda.
Av Bengt Ohlsson Foto Istock
SPANING
● I tjugo års tid har jag hamnat i samma diskussioner med jägare. Argumenten går runt i en loop. Jag berättar att jag tagit jägarexamen, men att jag aldrig kan tänka mig att skjuta ett djur om jag inte absolut måste – om det är enda sättet för mig att skaffa mat.
Sedan är det igång. Jägarna säger att deras bytesdjur mår så himla bra när de strövar omkring fritt i naturen, det vill säga, fram till dess att jägaren får för sig att – i bästa fall – trasa sönder djurets hjärta med halvmantlad ammunition. Eller i sämsta fall: skadeskjutning, utdragna plågor, eftersök medelst hund. Och jag undrar varför den lyckliga älgen inte kan få fortsätta vara lycklig, lufsa omkring i frihet och sjunka ihop när den inte har några krafter kvar. Varför måste jägaren sätta punkt för älgens lycka, bara för att han vill ha några horn att sätta upp ovanför öppna spisen?
Jägarna frågar stridslystet om jag äter kött, och när jag erkänner att jag gör det frågar de hur jag tror att grisarna mår i de stora köttfabrikerna i ”Danmark”. (Jo, ofta just Danmark.)
Jägarna säger att om jag äter kött borde jag också kunna döda djuret som jag ska äta upp. Allt annat är hyckleri. Jag invänder att i så fall borde man också kunna bygga sitt eget hus om man vill ha någonstans att bo. Eller sticka en tröja om man vill ha kläder på kroppen. Jägarna säger att om de inte ”reglerar” beståndet kommer älgarna att drulla ut på vägarna och orsaka dödsolyckor, eller bli så många att födan inte räcker till och de svälter ihjäl. Jag invänder att då får de väl göra det. Inte för att det är något jag önskar. Det jag ifrågasätter är att vi människor anser oss ha rätten att ”reglera” antalet djur. Som om de vore siffror på en display. Reglerandet har djuren klarat av själva, genom årtusenden, vissa arter brer ut sig på någon annans bekostnad, somliga dör ut, andra nya utvecklas. Och jag ifrågasätter vår syn på oss själva som skapelsens krona och universums härskare. Älgarna kan inte hjälpa att de är älgar, eller att de inte kan handla sin mat på Ica.
Det här är
