DECKARPAR På Gamla Väster i Malmö, i en våning möblerad med designklassiker, sitter Eva och Claes Fürstenberg och skriver deckare. I var sin ände av ett tre meter långt shakerbord fantiserar de fram berättelser om hämnd, svek, kärlek och ond bråd död.
AV BRITT-MARI GRANATH FOTO PERNILLA WÄSTBERG
Huset Eva och Claes bor i är Malmös första ekologiska, byggt 1985. Det är uppfört enligt enkla principer med enbart naturliga material: betong, trä och linolja.
– Förutom läget mitt i stan som vi älskar var det till stor del filosofin bakom byggnaden som gjorde att vi förälskade oss i huset när vi såg det på en boutställning. En tvåa på 124 kvadratmeter var kanske inte det mest optimala för en växande familj, säger Eva. Men som så ofta i våra liv lät vi lusten styra över förnuftet.
– Gamla Väster var ganska ruffigt på den tiden, säger Claes. Lägenheten hade loftkänsla. Vi hade precis flyttat hem från New York så det kändes hemtamt.
Paret har fått improvisera en hel del under åren för att få lägenheten att fungera för en tvåbarnsfamilj.
– Som små bodde barnen i en del av det stora rummet. När de blev större och behövde var sitt rum satte vi upp en mellanvägg och fick ett extra rum, säger Eva.
Lägenheten är sparsamt möblerad med stora öppna ytor. Samtliga golv är av travertin, en sorts kalksten. Väggarna är putsade och svampade och har fått behålla sin originalkulör i guldockra och bränd terra di Siena.
– Det enda vi renoverat under åren är köket. Alla övriga ytor har en viss bedagad charm som vi trivs med, skrattar Eva.
Intresset för inredning och design har Claes med sig från föräldrahemmet i Kalmar.
Hans familj bodde i en villa i dansk stil byggd på 1960-talet.
– Den utsågs till Kalmars modernaste villa och var bland annat med i ett reportage i Veckojournalen, berättar Claes. Så jag växte upp med den tidens mode och design. En hel del möbler och föremål har jag fått ärva.
Ett av dessa föremål är soffbordet med en skiva av Stig Lindberg som paret Fürstenberg äter frukost vid varje dag.
– På 1950-talet, innan de flyttade till villan, bodde mina föräldrar i ett flerfamiljshus. Tillsammans med sina grannar gjorde de ett gemensamt inköp av Stig Lindberg-bord fast med olika mönster på emaljen. Varje gång man kom hem till någon av dem, stod bordet där. En del hade det blå mönstret, a
