Hyllade livia millhagen i ännu ett starkt kvinnoporträtt på dramaten i stockholm sorg, skuld och passion

Pjäsen ”Lille Eyolf” börjar brutalt med det värsta som kan hända en förälder. Den lille sonen ska gå ut på gården och leka. Föräldrarna har inte uppsikt och pojken ramlar i en fontän och drunknar.

– Sonens död öppnar en avgrund som föräldrarna kliver ner i. De drabbas av akut sorg, och famlar för att försöka hitta ett sätt att kunna fortsätta leva. Det är både fult och vackert, sorg innehåller ju alla schatteringar – från total svärta till en väldig närvaro, säger Livia.

Hon funderar lite över hur hon ska beskriva sin karaktär – mamman Rita.

– Hon känner en otillräcklighet efter att tidigare ha blivit avvisad av sin man. De hade ett dåligt äktenskap redan före tragedin. De möter inte varandra som människor, utan är fastlåsta i sina roller och idéer om hur den andre är. Rita kommer från ekonomisk trygghet, och med ett självförtroende i botten, men hon har fastnat i en mammaroll och har ingen egen identitet. Hon är livrädd för att bli lämnad av maken. Mannen, i sin tur, kommer från fattigare förhållanden, och är fast i sina föreställningar om hur man ska ta ansvar för en familj. Han har ett symbiotiskt förhållande till sin syster, vilket omöjliggör närhet till frun. Samtidigt är paret mitt i en sorgeprocess, och ska försöka närma sig skuldfrågan sinsemellan.

Varje kväll är ny

Regisserar gör Stefan Larsson, som senast satte upp ”Linje Lusta” där Livia spelade Blanche. Att återigen få jobba med Stefan är en ynnest, tycker hon.

– Men honom känns det alltid som att man håller på och undersöker något större i konstens namn, om jag får vara lite pretentiös. Han är en av få regissörer, vågar jag säga, som lyckas förena berättelsens konstnärliga höjd och språk med en förmåga att få skådespelarna att leva i detta. Och med leva menar jag dels att hitta en intressant ingång till