När Walter Seifert en solig morgon den 11 juni 1964 gav sig iväg till den Katolska grundskolan i Köln drevs han av ett mörkt hämndbegär. Åtta elever och två lärare miste livet denna fruktansvärda dag. Seifert har gått till tysk kriminalhistoria som Elddjävulen från Volkhofen.
Text: Christer Holmgren
60 år sedan skolmassakern i Köln 1964
W alter Seifert, född 1921, ett par år efter Första världskrigets slut, växte upp i Bickendorfdistriktet i Köln tillsammans med sin pappa, som var glasslipare, och sin bror. Efter avslutad skolgång blev Walter lärling vid en maskinfabrik. Han avancerade till fullärd metallarbetare 1939, samma år som Andra världskriget bröt ut.
Som så många andra unga tyska män värvades han till krigsmakten. I Walters fall innebar det att han kom att arbeta med vapenteknologi för Luftwaffe, det tyska luftvapnet. Mot krigets slut deltog Walter Seifert aktivt i striderna som luftvärnsartillerist. Han fångades in av de allierade styrkorna och tillbringade krigets sista månader som krigsfånge.
Efter kriget anslöt sig Seifert i november 1945 till den tyska ordningspolisen, Schutzpolizei, huvudsakligen verksam i landets större städer. Dock kom han att drabbas av tuberkulos och som en följd av sjukdomen kunde han inte fortsätta arbetet inom poliskåren.
Avskedandet år 1946 fick Seifert att ta illa vid sig. Han kände sig orättvist behandlad och klagade över att inte ens få någon form av pension.
1953 förklarades Seiferts tuberkulos vara inaktiv, och han deklarerades till sjuttio procent arbetsför. Själv ansåg Walter Seifert att sjukdomen var ett resultat av hans krigsfångenskap. Därför, ansåg han, borde han vara berättigad till skadestånd.
Detta höll dock myndigheterna inte med om, något som gjorde Walter än mer förbittrad.
Personlig tragedi
1954 utvärderades Seiferts hälsotillstånd. Den undersökande läkaren ansåg att ingen behandling behövdes, men rekommenderade att Seifert togs in på sanatorium och övervakades. Till dessa råd fogade läkaren ett antal oroväckande observationer, bland annat identifierades stråk av paranoia, märkligt vindlande tankebanor och hur Seifert ständigt log när han inte borde göra det.
Den undersökande läkaren diagnosticerade Walter som paranoid schizofren, men lade till att han inte föreföll farlig för sin omgivning.
1955, verkade Seiferts liv äntligen ta en vänd
