Paul hade valt ett annat liv. Naturligtvis kunde han aldrig bli Telmas far – han var en främling som hon inte längre hade den ringaste lust att lära känna. Hon ställde sig upp, fast besluten att packa resväskan och ge sig av – men Jeremy, då? Hon mindes deras kyss och hans viskning.
Roman av Kirsten Winther Illustration: Asbjørn Tønnesen
Gåtans lösning
Under de kulörta lyktorna höll mannen fast Telmas blick med sin under en oändligt lång sekund. Hon kände omedelbart igen ansiktet från bilderna hon hittat bland sin mors tillhörigheter, men det var hans bruna ögon som fick tiden att stanna upp. Det var samma mörka mandelformade ögon som hon såg i spegeln varje morgon. Mannen tycktes ha känt igen henne också – eller snarare de drag som Telma ärvt efter sin mor. Den slanka feminina figuren, de täta ögonbrynen och de bruna lockarna som hon och Charlotte hade gemensamt.
”Du är så lik henne”, hade Mona sagt när hon och Telma träffades i Hamburg. Och nu tänkte främlingen med de gråsprängda tinningarna uppenbarligen detsamma. Mannen som, att döma av de trettio år gamla fotografierna, hade fått hennes mor att stråla av lycka innan han krossade hennes hjärta. Mannen som nu stod med ryggen mot sin egen familj och stirrade på henne. Mannen som med all sannolikhet var hennes far …
Telma greps av yrsel och drog sig ifrån Jeremy. Hon ville inte träffa Paul Couronne mitt på ett öppet torg inför hans familj. Hon visste ju att hon knappast skulle tas emot med öppna armar.
– Vad är det, Telma? viskade Jeremy.
En orolig skugga drog över hans rara ansikte.
– Jag måste gå. Förlåt, stammade hon och banade sig väg genom de dansande paren för att komma bort.
Bort från torget, bort från musiken – och framför allt bort från Pauls chockade blick.
Telma sprang hela vägen tillbaka och hennes hjärta bultade i panik när hon låste dörren bakom sig. Hon lyssnade spänt, men allt var tyst där ute. Hon drack kallt vatten direkt från kranen och försökte djupandas, satte sig sedan vid köksbordet och sträckte sig efter moderns resedagbok. Vissheten att det fanns ett mönster i de kodade orden fortsatte att motivera henne. Om hon bara kände till hela historien skulle det bli lättare att konfrontera Paul Couronne. Eller att fatta beslutet att inte konfrontera honom.
Telma svor lågt för sig själv när hon mindes sin nitiska och ständigt kritiska mormor, Pia. Det måste vara för henne som Charlotte hade velat dölja sina innersta tank
