Telma slog igen datorn med en liten smäll. Det var outhärdligt att se fotot. Paul tycktes mycket snabbt ha hittat en ny familj, medan Charlottes brustna hjärta aldrig läkte. Han förtjänade verkligen att få veta vilket lidande han orsakat.
Roman av Kirsten Winther Illustration: Asbjørn Tønnesen
Ett avgörande möte
Utmattad efter den långa körningen lämnade Telma den hårt trafikerade motorvägen någonstans i Bourgogne. Hon svängde in i närmaste by och fann ett hotell på torget.
– Du talar bra franska, sa portjén uppskattande.
– Tack, jag lärde mig av mamma.
– Var hon fransyska?
Telma skakade på huvudet.
– Nej, men hon var fransklärare, svarade hon.
Där hemma hade de ofta låtsats att de var i Frankrike. Det hade varit Charlottes sätt att lära sin dotter språket.
Efter en uppfriskande dusch gick Telma en promenad. Sedan åt hon en sallad på hotellets terrass. Det var fortfarande varmt i luften. Hon återvände till sitt rum och hade precis satt sig vid fönstret för att njuta av solnedgången när hennes mobil ringde. Det var Mona.
– Jag trodde du skulle stanna här över helgen, men min sekreterare sa att du inte behövde hotellrummet. Tänkte du om?
– Jag är på väg till Quimoux.
Mona skrattade.
– Du är så lik din mamma! Hur långt har du kommit?
– Halvvägs. Jag visste inte att det var så långt till Pyrenéerna.
– Drygt 200 mil från Hamburg, sa Mona. Du kanske vill veta mer innan du kommer fram?
– Jag hoppades att du skulle ringa. Berätta mer, bad Telma.
– Din far, Paul Couronne, bodde på Mas de la Couronne – en vingård nära Quimoux. Din mamma och jag plockade druvor där en sommar. Ja, vi hade tågluffat till Portugal och kände inte alls för att åka hem. Dessutom hade jag träffat Max på resan …
Telma kunde tydligt se det för sig. Hon sträckte sig efter sin mors fotografier och studerade de unga, solbrända ansiktena.
– Max och jag var stormförälskade, medgav Mona. Det var han som föreslog att vi skulle hoppa av tåget i Perpignan, för han kände till en vingård där vi skulle kunna få jobb. Först blev vi lite chockade över hur hårt det faktiskt var. Upp före gryningen och ut bland vinplantorna med pannlampor, innan solen hann värma upp druvorna. Paul ledde arbetet och han var rätt krävande, men med tiden vande vi oss.
Mona svalde och återtog:
– På kvällarna samlades alla druvplockarna. Någon spelade gitarr och din mamma sjöng riktigt b
