Johanna F Boström, Ansvarig redaktör
Min son, snart tio år gammal, hade en kompis över. Jag höll på att baka vaniljbullar och gladde mig åt att kunna bjuda barnen på nybakade bullar, för det finns nog inget bättre än bullar som fortfarande är varma från ugnen. När jag stod där och dukade fram kom jag på att jag ju också hade kladdkaka med kinapuffar och chokladtäcke i kylen från ett namnsdagsfirande för dottern, så jag tog fram den med. Sen kom jag på att det ju också fanns havrerutor som jag bakade efter att jag pratat med vår bloggare Madame Edith (hon hävdade att arbetsinsatsen bara var tre minuter – och det stämde!). Och så hade jag ju de där créme bruleerutorna jag gjorde häromkvällen ja, de åkte också fram. Till slut var det en diger fikabuffé framför de tre barnen, och jag kände mig ganska mallig. Ögonen på min sons kompis växte och hon åt tre bullar. Och min son? Han frågade om han kunde få ett äpple istället. Man skulle ju kunna bli sur (och det blir jag ibland) men samtidigt – det vore väl ganska förmätet att tro att man skulle vara bättre än självaste Moder Natur?
Barn är himla bra på att hålla en nere på jorden. Jag gjorde hamburgerbröd när vi hade middagsgäster för några veckor sen. Jättegoda, tyckte jag, och nyttiga dessutom eftersom de var gjorda på fullkornsmjöl. De fyra barnen… hade hellre ätit hamburgerbröd från fabriken. Knäppt tycker man nu, men jag var likadan som barn. Jag tyckte att pulvermos var mycket bättre än riktigt potatismos, att chokladpudding var godast om den kom raka vägen från butikens kyldisk och att fabriksbakade frysta bullar som värmdes i mikron var höjden av lyx. Idag? Låt oss bara säga att ytterligare 30 år av smaklöksutveckling gjort sitt.
Hur smakpreferenser förändras över
