Johanna F Boström, Ansvarig redaktör
NÄR JAG VAR liten gillade jag inte semlor. Jag ville gärna äta locket, men resten kunde någon annan ta. Det var liksom… för mycket av allt. Enorma mängder grädde, mandelmassan som en klump i mitten. Idag kan jag inte ens skriva den meningen utan att nästan börja dregla. Semlor är ju så gott! För 20 år sedan blev jag smått besatt av semlor. Jag tvärvände och ville äta semlor flera gånger i veckan. I Ystad börjar semlor traditionsenligt att säljas i mellandagarna, så jag brukade äta min första semla under julledigheten. Och sen fortsatte jag hela vägen fram till någon vecka efter fettisdagen. Jag fick med min man på semmelsegertåget också. Jösses vad semlor vi åt. Såhär var det i några år, sedan hade den värsta semmel-manin lagt sig. Jag älskar fortfarande semlor men flera i veckan under 2,5 månad är inte längre nödvändigt. (En i veckan känns fortfarande rimligt dock.)
Semlorna säljs ju dessutom under en period då det inte händer så mycket annat kul. Januari och februari är mörka, fattiga och kalla månader som ofta känns väldigt långa. Man får ta vara på de glädjeämnen som finns! Och allra helst stoppa dem i magen, om du frågar mig.
I det här numret djupdyker vi också i en annan svensk klassiker: Kanelbullen. Hembakats Åsa Swanberg hävdar att i varje svenskt hjärta bankar det en kanelbulle (sida 50). Undertecknad har intervjuat Kenny Jakobsson (han lät precis som Håkan Hellström!), som faktiskt fick mig sugen på att våga baka med surdeg igen. Jag har gjort det förr, med varierande resultat (och minst en sprängd glasburk), men med Kennys pedagogiska förklaring på
