Madeleiner – dessa till synes enkla småkakor som förfört allt från berömda kungligheter till kändiskockar, från 1700-talet fram till idag. Mest känd är madeleinekakan dock för att ha återuppväckt djupt begravda barndomsminnen i Prousts berömda romanserie, och på så vis blivit en metafor för ofrivilliga minnen.
AV ÅSA SWANBERG
Även om den Madeleine som gav namn åt den berömda kakan inte var ett dugg kunglig så har madeleinekakan en mycket kunglig historia. En historia som började med att den från Polen förvisade kungen Stanislaus Leszczynska blev bjuden på dessa små toppiga kakor vid ett besök i Frankrike 1755. Han blev genast förälskad i de små kakorna, och efter att ha förhört sig om dess uppkomst fick han veta att de bakades av en bondhustru vid namn Madeleine. Hertigen uppkallade genast kakan efter denna bondhustru, och såg sedan till att bjuda sin dotter Marie på kakorna. Och även Marie älskade dem, och eftersom hon var självaste Marie Antoinette och råkade vara gift med kungen av Frankrike, tog hon med sig receptet till Versailles. Och från detta hov spreds receptet över landet. Själva kakan är inte så märkvärdig egentligen. Den är som en liten, aningen torrare, sockerkaka i form av en toppig snäcka. Formen kommer av att den bakas i speciella snäckformade formar. Smeten är en något lättare sockerkaksmet, och smaken varierar, men citron, vanilj och apelsin är vanligast.
Den kommersiella framgången för madeleine-kakan kom dock inte av den kungliga kopplingen. Den kan vi i stället tacka litteraturen för. I början av 1800-talet förekom kakan i flera receptböcker, bland annat av den berömda kocken Antonin Carême, men även gourmanden och matkritikern Grimod de la Reynière bidrog till kakans berömmelse genom att nämna den i sin årliga L’Almanach des gourmands. Men den största skjutsen fick madeleinekakan först hundra år senare av ingen mindre än författaren Marcel Proust i boken På spaning efter den tid som flytt. Proust använder madeleinekakan som exempel på vad han kallar ett ”ofrivilligt minne”, i motsats till ”frivilliga minnen” som produceras genom att man medvetet anstränger sig för att minnas. I boken avnjuter berättaren en madeleinekaka ihop med en kopp lindblomste, och plötsligt väcks barndomsminnet av hur hans moster på söndagsmorgnarna brukade ge honom en madeleinekaka doppad i te. ”Åsynen av den lilla madeleinen hade inte påmint mig något innan jag smakade på den. Och allt från min kopp te.” Madeleinekakan blir länken till minnet av
