MIRAKELMANNEN BERNHARD LANGER OM HUR HAN BLEV FRI FRÅN HÄLTRÄFFAR OCH YIPS + KAMPEN MOT SMÅKRYP I PORTUGAL// MED GUY YOCOM//
HUR KAN EN ENDA PERSON få uppleva så många bra saker? Min pappa var murare. Han arbetade tolvtimmarspass i efterkrigstidens Tyskland, det var en tuff tid. Vår lilla by Anhausen låg i ett jordbruksområde fredat från bombningar, men tillvaron var hård och osäker. Pappa byggde vårt hus. När jag var liten fick jag hjälpa till att mura tegelsten. Jag skyffiade cement i en liten blandare och sedan fick jag hjälpa honom att mura sten, försiktigt, en i taget, efter ett snöre så att det blev rakt. För mig är det ett mirakel att jag har kommit så här långt.
JAG BÖRJADE SOM CADDIE när jag var åtta, på en bana som låg över en mil hemifrån. Jag cyklade dit. Jag fick vänta i ett litet skjul tillsammans med övriga caddier, vi satt på en bänk i flera timmar och stirrade på det enda som fanns på väggen, en svingsekvens med Jack Nicklaus. Jag visste ju inte ens vilka Jack, Arnold Palmer eller Ben Hogan var. Det fanns nästan ingen golf på tv, inga golfböcker och ett fåtal golftidningar.
Golf var verkligen en liten sport, och det fanns bara ett hundratal banor i hela Tyskland.
VI CADDIER fick dela på fyra begagnade klubbor. En trätvåa, en järntrea och en järnsjua med skaft i bambu, och så en putter med ett skaft som var böjt som en pilbåge. När jag fyllde tolv hade jag sparat ihop till ett helt nytt set med Kroydon-järn. Det var kanske inte marknadens bästa klubbor, men de var blanka, nya och bara mina. Jag kompletterade med en Blue Goose-putter med ett litet märke i klubbhuvudet. Den var helt magisk, och jag blev snart bäst på hela banan (Golfclub Augsburg) på att putta, kanske till och med i hela Tyskland. En dag var puttern borta. Jag letade igenom alla medlemmars bagar och till slut hittade jag min Blue Goose med märket. Men vad skulle jag göra? Jag kunde inte ställa medlemmen till svars – han skulle bara ha nekat, och jag hade fått sparken. Så jag höll tyst. Jag fick aldrig tillbaka min Blue Goose. I 50 år har jag letat efter en putter som passar mig lika bra.
I FEMMAN fick jag byta till en bättre skola än den jag gick i, där fyra årskurser delade klassrum. De hade en prövotid på tre månader. Jag fick åka tåg och var inte hemma förrän klockan fyra, sedan gjorde jag läxor fram till nio. Jag hade inte tid att gå caddie. Situationen var ohållbar. Jag blev underkänd i matte och engelska direkt – kanske med fli
