Efter många pompösa stilar fanns en längtan efter något nytt. Jugendstilen, med dekor från växtriket, blev populär vid 1800-talets slut. Här skriver Sofia Silfverstolpe om den första moderna stilen.
Av SOFIA SILFVERSTOLPE
STILHISTORIA
Slutet av 1800-talet var en brytningstid. Under den oskarianska eran pågick en social och ekonomisk utveckling. När det gällde inredning och arkitektur hade människor tröttnat på det industriellt framställda och på kopior av äldre tiders stilar.
Det var dags för något nytt och nyskapande. Jugendstilen, med böljande linjer och slingrande dekor från växtriket, gjorde entré och tog plats i de svenska hemmen.
I Sverige fick jugend sitt genombrott på Stockholmsutställningen 1897, eller Allmänna konst- och industriutställningen som var dess officiella namn. Det var en av landets största manifestationer någonsin. Här stoltserade man med innovation och utveckling, och olika kulturområden visade upp det senaste inom måleri, konsthantverk och möbler.
Utställningen, som invigdes 15 maj och stängdes 1 oktober samma år, blev en succé. Inte mindre än 1 260 000 personer besökte evenemanget, vilket var mer än fyra gånger Stockholms invånarantal vid denna tid.
DE SLINGRANDE FORMERNA som vi förknippar med jugendstilen är både dekorativa och skapar formmässiga avgränsningar. Under 1800-talets andra hälft kunde man se hur den japanska konsten hade stor påverkan på västerländska konstnärer. Det har att göra med att Japan öppnade sina gränser 1853, efter att ha varit stängt för handel och besök under 200 år. Det var framför allt japanska träsnitt som fick spridning. Det som västerländska konstnärer tog intryck av var avsaknaden av perspektiv och skugga, men också de kraftfulla mönstren och starka färgerna. Japonismen och den typiska linjeföringen påverkade inte minst måleriet, vilket syns hos exempelvis konstnären Carl Larsson (1853–1919).
Inredningsstilen som bredde ut sig innebar något radikalt och nytt. Det handlade inte bara om möbler och konstföremål, den rymde även tankar om ljus, luft, hygien och social rättvisa. I Carl Larssons akvareller från Sundborn träder de nya idealen fram, och i boken Ett hem från 1899 visas konstnärsfamiljen Larssons hem Lilla Hyttnäs i byn Sundborn upp. Enfärgade väggar, s
