Han var den självklare arvtagaren i Hollywooddynastin Douglas. Farfar Kirk. Pappa Michael. Och så kom Cameron. Vacker, charmig, begåvad men också heroinist och knarklangare som suttit sju år i fängelse, varav två i isoleringscell.
text: MAGGAN HÄGGLUND foto: STELLA PICTURES
LUA IZZY DOUGLAS är två år men har redan börjat lära sig simma i gammelfarfars pool i Beverly Hills. Hon har sitt mellannamn efter gammelfarfar som precis har fyllt 103. Han kallades Izzy innan han bytte namn till Kirk och blev världsberömda superstjärnan och skådespelaren Kirk Douglas.
Det har inte Lua Izzy en aning om där hon plaskar i poolen tillsammans med pappa Cameron. Men nog har hon på snart tvååringars vis börjat peka. Och säkert pekar hon på bilderna på pappas mage. Där finns ett tatuerat porträtt av ”Pappy”, gammelfarfar Kirk, världsberömd superstjärna och skådespelare. Och ett tatuerat porträtt av ”Buba”, farfar Michael. Också han världsberömd superstjärna och skådespelare.
Men Lua Izzy har ingen aning om att hon är den allra minsta prinsessan i Dynastin Douglas som regerat i Hollywood sedan 1940-talet. Att vara en Douglas är så nära man kommer att vara kunglig i filmbranschen.
Hennes pappa, Cameron, som lär henne simma var den tredje i Dynastin Douglas som skulle föra talangen vidare. När han som 25-åring spelade mot både pappa och farfar i filmen "It runs in the family" ("Det ligger i släkten") fick han fina recensioner. Men sedan gick det käpprätt ner i droghelvetet för Cameron. När det var som värst injicerade han flytande kokain tre gånger i timmen.
Men ibland händer mirakel. Nu plaskar han med Lua Izzy i poolen.
Cameron slog omvärlden med häpnad när han 2016 kom ut från sitt långa fängelsestraff. Inte som ett vrak utan som en extremt vältränad 37-åring. Med pappa Douglas och farfar Kirks porträtt tatuerade på sitt sex-pack till mellangärde.
Man måste säga att han bär sitt Hollywood-arv med stolthet.
När farfar Kirk fick se sin sonsons tatueringar blev han oerhört stolt och tvingade Cameron att dra upp tröjan och visa dem för alla som kom på besök. Och farfar var intresserad av hans tid i fängelse.
”Var du med i några gäng?”
Nej.
”Var du i slagsmål” Ja.
”Vann du” Ja, oftast.
”Dödade du någon?”.
Nej.
Och farfar var nöjd. Barnbarnet som han skrivit till varannan vecka i sju år i diverse fängelser, barnbarnet som inte fick vara med och fira farfars 100-årsdag var en fri man igen. Och han var
