Louise Om livet, kampen & kärleken
Hon såg MS-diagnosen som en dödsdom. Men i dag har Louise Hoffsten tänkt om och skulle inte vilja vara utan den. – Jag tycker jag har ett väldigt bra liv och allt man kan önska, säger hon till GALA magazine.
text: ANNA & HANS SHIMODA foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD, MAGNUS LIAM KARLSSON, STELLA PICTURES, FREDRIK SANDBERG / TT
Hon har gett ut 20 album under sin framgångsrika karriär och haft hits som ”Let the best man win” och melodifestivalsuccén ”Only the dead fish follow the stream”.
Redan förra sommaren träffade undertecknade sångerskan Louise Hoffsten, 53, som precis hade spelat in ”Så mycket bättre” tillsammans med artistkollegorna Christer Sjögren, Eric Gadd, Charlotte Perrelli, Albin Lee Meldau, Stor och Linnea Henriksson.
Louise har tidigare berättat att hon tänkte både en, två och tre gånger innan hon vågade tacka ja. Men det gjorde hon till slut – vilket hon är djupt tacksam för.
– Det är nog bland det roligaste jag har gjort. Att kunna möta alla de här människorna i olika åldrar och med olika musikstilar. Det var en väldig snäll stämning och inget krig. Alla var så snälla mot varandra. Det är ett minne som kommer finnas kvar för resten av livet.
Annars då? Hade du en bra sommar?
– Den har varit skitkul. Jag har varit ute och turnerat hela sommaren och spelat med olika band. Tillsammans med mitt lilla band har jag varit på en folkparksturné. Jag trodde nästan att alla folkparker var nedlagda, men de finns och är verkligen sådana pärlor i Sverige.
Vi backar bandet. Du är uppvuxen i Linköping. Hur var det?
– Astråkigt.
Haha! Det låter som det kom från hjärtat.
– Ja, det gjorde det. Men faktum är som Astrid Lindgren sa, barn ska ha tråkigt för det är då det skapas saker. Är det för mycket stim runt omkring en så vet man inte hur det blir. Men Linköping var ändå en lagom stor stad, säger Louise och fortsätter:
– Jag tyckte om att gå i skolan. Samtidigt kände jag att jag inte passade in överallt. Men jag kan inte säga att jag var mobbad. Det var inte det. Jag kände väl snarare att jag inte hittade kamrater att bonda med. Det var på högstadiet. Men jag älskade ändå att gå i skolan och hade jättefina lärare.
När väcktes intresset för musik?
– Intresset har nog alltid funnits där. Jag växte upp i en musikfamilj. Pappa är ju musiker och kompositör och hade musikaffärer där jag jobbade extra på sommarlov och så. Mamma var också en jäkel på snapsvisor. Det var s
