En mamma letar oroligt efter sin son en kall och fuktig julaftonskväll. Hennes enda sällskap är den sköra hunden Sigge. FörfattarenSara Kadeforsskriver fram en melankolisk och kärleksfull jul i novellen Ensamjulen.
av SARA KADEFORS illustration SHUTTERSTOCK/TT
Det är första julen jag firar i ett studentrum sedan jag var ung och satt ensam på arton kvadrat på jularna. Jag har aldrig gillat att trycka ihop mig med människor, så efter att jag flyttat hemifrån bad jag mina föräldrar om att få slippa fira jul med dem. När de så småningom dog, med två års mellanrum, innan jag ens fyllt trettio, kändes det sorgligt men också lite befriande. Ingen gick omkring på jularna och var besviken på mig längre. Men så fick jag Noel.
Det gick några år innan det blev dags för ensamjular igen. Efter skilsmässan delade vi upp det och jag firade varannan jul med Noel och varannan själv. Jularna med Noel var fina, vi åt det man ska äta och tittade på det man ska se, men jag föredrog ändå när han firade med Staffan. Då brukade jag ligga i sängen med datorn på magen och låtsas som om det var vilken dag som helst. Vi har fortfarande varannan jul, efter att Noel blivit vuxen. Noel har aldrig sagt så mycket om hur han har det hos Staffan och hans nya familj – vi är väl lika på det sättet, han och jag, att vi inte öppnar oss i onödan – men jag utgår ifrån att det är bra där. Staffan är en helt igenom rekorderlig person.
Jag har ätit några kalla köttbullar med rödbetssallad och försöker göra det bekvämt för mig med en stum kudde under huvudet i den nersuttna tvåsitssoffan. Sigge har fått egna köttbullar och varit ute på promenad, ändå sitter han på golvet och ser uppfordrande på mig. Hans stirrande gör mig nervös. Det är ju inte jag som är en hundmänniska. Men Noel hade alltid längtat efter en hund, och när han aldrig blev riktigt tillfreds med vuxenlivet och började stänga in sig igen, tyckte både jag och Staffan att vi borde testa något nytt. Just nu känns det som om det var en dålig idé.
Om inte en av Staffans döttrar varit allergisk hade Noel kanske kunnat ta med sig Sigge, och om inte Sigge hade varit så skör hade han kunnat vara hos mig. Sigge blir osäker av nya miljöer, säger Noel. Sigge är rädd för andra hundar. Sigge blir nervös av vissa ljud. Ibland känns det som om Noel överför sina egna nojor på Sigge. För att de inte skulle gå in i en total symbios föreslog vi att Sigge skulle gå på hunddagis några timmar per dag, vi erbjöd oss frikosti
