Hur gör man när man vet att den man lever med ska dö? Ett sätt är att göra förberedelser för och prata om det som komma skall. När Carina Nunstedt begravt sin Anders begravde hon sig själv i jobb. På kvällarna flydde hon in i tv-seriernas eller böckernas värld. Hon tog hjälp av terapeuter, medium och guider. Nu berättar hon om förlusten, om att låta döden vara mer närvarande i livet, men framför allt om att våga gå vidare när allt känns nattsvart.
text & foto FRIDA FUNEMYR, TT
Carina Nunstedt är ett känt namn inom tidnings- och bokvärlden. Hon har bland annat grundat tidningarna Mama och Family Living, skrivit och medverkat i flera framgångsrika böcker, senast Catpower – Kattens läkande kraft (med Ulrica Norberg) som är såld till 11 länder.
Men nu, med den självbiografiska romanen Vi ses på andra sidan – En änkas manifest för resten av sitt liv, har hon tagit ett nytt kliv genom att skriva mer personligt och självreflekterande än tidigare. Här gestaltar hon livet efter att ha förlorat sin man, Anders, i cancer, om att efter 26 år som par inte längre vara ett ”vi” och tvingas börja om mitt i livet.
– Det blev en identitetskris. Vem är jag utan min man? frågade jag mig. Allt ställdes på ända. Som änka vid 52 års ålder och ensam förälder skulle jag försöka skapa en fungerande vardag för mig och mina söner, efter att alltid ha varit fyra. Samtidigt befann jag mig i mitt livs största sorg, säger Carina och skär upp några klyftor honungsmelon som hon ställer fram på bordet tillsammans med servetter som andas Provence.
Hon är just hemkommen från en kortare tågutflykt till Aix-en-Provence där hon skrivit epilogen till boken. I Valensole där lavendelfälten blommar som allra vackrast fann Carina den fysiskt påtagliga känslan av lycka.
VI SES PÅ en underbar takterrass med citron- och apelsinträd på Avenue de la République i centrala Nice. Efter att, precis som huvudpersonen i boken, ha dejtat olika platser i över ett års tid blev lägenheten på sjätte våningen i Frankrikes charmiga semesterort Carinas nya deltidsboende. Hon beskriver hur hon alltid mått bra av att vara i rörelse och bär på ett stort intresse för språk, nya kulturer och människor.
– Visst var detta dejtande en typ av flykt. Samtidigt har jag alltid dragits till ljuset och solen, ett behov som växte sig ännu större närAnders gick bort och tillvaron blev ännu mörkare, tystare och jag kände mig ensammare än någonsin. Jag flydde planlöst till olika ställen – Grekland, Italien, Spanien och USA – och till sist hamnade jag här. Allt är fortfarande nytt me
