Kolonistugan mitt i Malmö är dold under det stora äppelträdet och trädgården skyddas för insyn av syrenhäckar. Frida Persson älskar livet här, det enkla och det fria.
Av EMMA PERSSON LAGERBERG Fotograf PETRA BINDEL
DEN LILLA STUGAN som med sitt överhängande tak och stora verandaliknande trädäck nästan mer känns som en bungalow i Venice Beach än en svensk kolonistuga, ligger mitt i en prunkande trädgård och från omvärldens insyn skyddad av frodiga syrenhäckar.
Platsen är koloniområdet Ärtholmen, som i sin tur ligger insprängt som en grönskande oas bland höghusen bara några minuters cykelväg från de mest centrala delarna av Malmö. Ett rutnät av grusgångar leder en förbi försommargröna trädgårdar som varierar från pedantiska till vildvuxna, och små kolonistugor ompysslade på ett sätt som bara små kolonistugor brukar vara.
När Frida Persson köpte sin stuga på Ärtholmen för tolv år sedan (annonsen hittade hon på Blocket) var hon föräldraledig med sonen Gunnar och längtan efter en egen trädgård som komplement till lägenheten i stan var stor. Men då bestod dock trädgården mest av kirskål och igenvuxna rabatter och stugan var en gullig men sliten, liten 1970-talsstuga.
– Den såg verkligen inte mycket ut för världen, men jag började genast drömma om alla möjligheter den rymde. Och jag älskade det gamla äppelträdet som var fem–sex meter högt med grenar som täckte halva tomten. Den lilla stugan blev ännu pyttigare under det stora trädet, och såg nästan ut som en lekstuga.
När köpet gått i lås påbörjades en långsam renoverings- och förvandlingsprocess. Första steget var att dra in kommunalt vatten och avlopp.
– Tjugo meter långt och 1,5 meter djupt … Det hade väl tagit nån ynka timme för en liten grävskopa, men jag tyckte att ”själv är bäste dräng” och la en hel sommar på att gräva för hand i stället. Riktigt dumt. I dag skulle jag gjort en annan prioritering så att säga, säger Frida med ett skratt.
Mycket av arbetet i stugan och trädgården har Frida gjort själv. Och de flesta av möblerna har hon fått eller bytt till sig i koloniområdets Facebookgrupp. Målet var att renoveringen skulle kosta så lite som möjligt, både för Frida och planeten.
– Det har varit en ytterst långsam process, men jag har njutit mycket på väge
