Finland och Hawaii, Berkeley och Botkyrka. Joanna Sandell Wrights horisonter är vida, och som chef för Liljevalchs drömmer hon om att nå ut med konsten i fler sammanhang, på fler platser – och till fler människor.
Av Sofie Zettergren Bonnevier Foto Weronika Bela
KONSTCHEFEN JOANNA SANDELL WRIGHT
JOANNA
SANDELL WRIGHT
GÖR Chef för Liljevalchs. ÅLDER 50 år. BOR Vid kusten utanför Södertälje med hundar, hästar och familj.
”H oppas att de förstår att det är jag som är Liljevalchs nya chef!” tänkte Joanna Sandell Wright när hon i slutet av den långa rekryteringsprocessen satt i ännu en intervju för drömjobbet.
Det var visserligen en lång och tuff rekryteringsprocess när Sveriges äldsta konsthall skulle få ett nytt ledarskap. Men så blev också resultatet att Liljevalchs fick sin första kvinnliga chef, med en blick riktad långt utanför tullarna och ett starkt engagemang för mångfald inom konsten.
– Det är ju både sorgligt och roligt att Liljevalchs nu, 2023, får sin första kvinnliga chef, säger Joanna Sandell Wright när vi ses på hennes kontor inne på Liljevalchs på Djurgården.
Denna nyblivna 50-åring och konstchef är för dagen klädd i en fantastisk regnbågsskimrande Rodebjer-klänning och, meddelar hon, har medverkat i Damernas Värld en gång förut. Då, för nästan 20 år sedan, berättade hon i en artikel om sorgen efter sin mamma, som hon dagen efter sin student förlorade i en bilolycka.
I dag är temat ljusare – Joanna Sandell Wright utsågs i vintras till Liljevalchs nya chef och därmed är konstvärldens ögon riktade mot det anrika huset på Djurgården.
Joanna är uppvuxen i Finland och på Hawaii, där hennes pappa arbetade som astronom. Efter att själv ha återvänt till Europa och kommit in på journalisthögskolan i Stockholm började konsten succesivt att ta en allt större plats hennes liv och arbete.
– När jag sedan jobbade på Sveriges Radio var jag mycket på bibliotek, och där hittade jag en mängd konsttidskrifter som jag blev alldeles uppslukad av. Jag minns att jag läste om Annika Eriksson, som i dag är en betydelsefull konstnär i Berlin. Artikeln handlade om en installation där en vacker man satt instängd i ett litet rum och grät. Mina kolleger på radion tyckte att det var obegripligt, men jag själv blev oerhört fascinerad, berättar hon.
Det var
