Äntligen är det dags för fotbolls-VM i Australien och Nya Zeeland, där NATHALIE BJÖRN är en av den svenska truppens hörnstenar. DV har träffat landslagsstjärnan för ett samtal om de blågula guldchanserna, vardagen i Liverpool med lag-och livskamraten Aurora Galli och den hemliga drömmen att bli obducent.
Av Rasmus Blom Foto Sanna Dahlén
Örhängen, Pilgrim.
Det är en hemvändande hjälte som slår sig ner med en cappucino i den blomstrande Josef Frank-fåtöljen. Vi ses på Soho House i Stockholm, den internationella medlemsklubben som huserar i en topprenoverad gammal metodistkyrka på en diskret bakgata på Östermalm. Nathalie Björn är på tillfälligt besök i Sverige för att smida guldplaner med resten av den svenska landslagstruppen.
– Jag vill ha en guldmedalj. Så är det bara, säger den 26-åriga försvararen med ett leende.
Nathalie har precis utsetts till Årets spelare efter sin andra säsong i Everton, en utmärkelse som känns extra hedersam eftersom det är lagkamraterna som har röstat fram henne. Storklubben slutade på sjätte plats i den engelska ligan Women’s Super League, men i stället för en lång välförtjänt semester var det bara att byta Evertontröjan mot den blågula landslagsdräkten och bege sig hem till Sverige för förberedelserna inför VM i Nya Zeeland och Australien.
– Det känns ändå skönt att få en kort andningspaus hemma innan vi åker vidare till VM. Jag har några dagar nu där jag kan koppla bort fotbollen och känna mig normal innan jag laddar om mentalt inför Nya Zeeland och Australien.
Det svenska landslaget har tillhört världstoppen sedan slutet av 90-talet och fortsätter ligga i framkant även när den generella utvecklingen i damfotboll hunnit i kapp och fler landslag blivit allt bättre. I förra årets EM-yra tog sig Nathalie och resten av Blågult till semifinal där de åkte ut mot värdnationen England. I sommarens världsmästerskap är de revanschsugna och har stora chanser på medalj.
– Man är så sträng mot sig själv och vill bara vidare hela tiden. Det är lätt att glömma att jag faktiskt lever drömmen. Jag representerar Sverige inför fullsatta arenor, som jag drömde om när jag var liten. Att kliva ut ur spelartunneln framför alla blågula supportrar och sjunga nationalsången tillsammans med de bästa spelarna i Sverige är världens bästa känsla. Ingenting slår stoltheten man känner då.
ATT FOTBOLLS-VM SPELAS down under innebär att vi i Sverige får följa många av matcherna till frukost, ibland med avspark redan vid sjusnåret svensk tid. Att vi hamnat i sam
