Jag får ofta frågan hur jag väljer ut de antikviteter som jag bestämmer för att köpa in. En bra fråga – för det är så klart inte så enkelt att de bara råkar komma i min väg och landa framför mina fötter och i mina händer. Det är heller inte givet att vägen är spikrak fram till varje objekt. Men en sak är säker, och det är att det går att styra omständigheterna och på så vis se till att det hela landar rätt och bli en god affär. Med det sagt menar jag inte att det i första hand handlar om pengar. För mig är allt 80/20 och mina val utgår alltid från lusten i mötet med den individuella och speciella utstrålning som varje antikvitet har. Jag fyller mitt vardagsliv med lust och älskar att låta ögonen vila på ett intressant föremål. Min blick följer de spännande linjerna, fingrarna känner det spröda glaset från förr och det rustika hantverket i en vinkylare av koppar. Jag ser och älskar den lilla fläcken som pottaskan lämnat efter sig på den gamla karaffen och jag hör den magnifika vinkylaren på fot berätta sin historia från 1700-talets slut i England.
En alldeles speciell historia att dela med sig av har glassköljaren som kom att ge svenska språket ordet lagom. När föremålet och ordet kom till var glas en mycket exklusiv sak och ofta var man var många som samsades om glasen vid middagsbordet. Så när man druckit ur sitt glas gick det vidare till sköljning och sedan till nästa man tills alla runt bordet var nöjda. Alltså laget runt - lagom. Idag är skåpen i svenska hem fyllda med glas och så kostar de heller inte mer än några kronor om man föredrar kvantitet framför kvalitet. För mig är gammalt glas roligare och vem är det som säger att alla kuvert vid ett middagsbord måste dukas på samma sätt? Blanda och ge istället och ge varje gäst just det
