TOM SJÖSTEDT HAR VUNNIT ÅRETS KOCK, BRASSAT NOBEL-MIDDAGAR, KNIPIT OS-GULD MED KOCKLANDSLAGET OCH ERSATT LEIF MANNERSTRÖM SOM SVÅRIMPONERAD JURYMEDLEM I ”SVERIGES MÄSTERKOCK”. INTE ILLA PINKAT FÖR NÅGON SOM GJORT ALLT I SIN MAKT FÖR ATT SLIPPA VARA KOCK.
TEXT: CHRISTIAN DAUN
TOM SJÖSTEDT 47
Det är lugnt på Lilla Ego denna förmiddag, men lugnet är av det bedrägliga slaget. De två preppkockarna vet mycket väl att de måste jobba precis lika fort som kollegorna under kvällens service, annars spricker allt. Pressen blir inte mindre av att Tom Sjöstedt, restaurangens ägare och grundare, är på plats för att träffa Cafés utsände.
Kockarna slamrar till då och då, som för att förvissa sin övervakare om att de faktiskt jobbar på riktigt. Denna förmiddag kokar de blåmusselsås, vevar glass, lägger in rabarber, sotar zucchini, skummar getostskum. Och, just det, de skalar givetvis jordärtskocka. Jordärtskockan är den råvara som framträtt på Lilla Ego i flest skepnader genom åren. En förbisedd och mångfacetterad primör som säger en del om sin vurmare, Tom Sjöstedt. Hellre jordärtskocka än gåslever. Därav de unga männens idoga skalande.
”Att jobba prepp här är nästan tyngre än att jobba service”, säger Tom när vi slår oss ner vid ett av de tomma borden.
”Här gäller det att ha samma tempo, fast utan den naturliga tidspress som kommer med bongarna.”
Tom Sjöstedt har ett grundtempo i kroppen; ett sätt att sitta på en stol som signalerar att han när som helst kan resa sig därifrån. Allting med honom är rastlöst och bångstyrigt. Det svarta håret är bakåtstruket, men verkar helst av allt vilja resa sig rakt upp igen, som på en David Lynch. Det finns en fjäder i honom.
Just nu genomgår han en existentiell kris, erkänner han. Tom Sjöstedt håller nämligen på att avveckla en tioårig karriär som tränare för sonens fotbollslag. Under ett decennium har han rutit vid sidlinjen. Träningar och matcher har gjort fritiden till ett självspelande piano.
Nu: En massa oönskad egentid. En försmak av empty nest syndrome.
”Det har nått den punkten med fotbollen, där det får vara slut med föräldradravlet”, säger han i ett försök att låta stursk.
”Bättre att de tar in riktiga tränare” Bara för att genast tillägga:
”Men det känns faktiskt sjukt konstigt att sluta. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all tid.”
R
