Under flera hundra år, med början på 1600-talet, hade konsolbordet sin givna plats i påkostade rum. Och vi anar en renässans för denna praktiska, ofta praktfulla och alltid lättplacerade möbel. Erik Bilén visar vägen genom konsolbordets fascinerande historia.
Av ERIK BILÉN Foto ALEXIS DAFLOS, MALTE DANIELSSON, RESPEKTIVE AUKTIONSHUS
MÅNADENS MÖBEL
Få möbler berättar om människans stilvilja genom tiderna som konsolbordet, som med sin form och dekor avslöjar allt om trender, tycke och smak. Under 1600-, 1700- och 1800-talen hade konsolbordet en given plats i alla förnämare inredningar och sågs som en av rummets huvudkomponenter. I dag är inte möbeln lika självskriven – men är samtidigt ändå den antikvitet som lättast hittar sin plats i moderna hem.
Som möbel kan konsolbordets ursprung härledas åtminstone till barocken. Under det sena 1600-talet spreds förlagor till bordens form genom tryckta mönsterböcker och särskilt stor påverkan fick franskfödde stilskaparen Daniel Marots (1661–1752) ritningar. Bord i Marots stil, som har sin grund i den klassiska antiken, tillverkades med fyra rikt skulpterade ben som nedtill fogades samman genom en tvärslå. Alltihop översållat med ornament.
Denna praktfulla barockmodell anammades i Sverige av den framstående hovsnickaren Burchard Precht (1651–1738), som hade sin firma i Stockholm.
Prechts bord ingick ofta i en grupp bestående av ett bord, en spegel och två höga piedestalliknande bord, så kallade geridonger. De var avsedda för ljusstakar eller kandelabrar. Denna grupp placerades i barockslottens finaste rum; mottagningsrummet paradsängkammaren. En bit in på 1700-talet kom garnityret att endast omfatta bordet och spegeln och som duo behöll den sin popularitet ända in på 1900-talet.
Vid 1700-talets första del kom också den praktälskande barocken med sin klassiska grund att successivt övergå i den mer naturnära rokokon. Överlag kännetecknas rokokon av lekande linjer och motiv som musslor, klippformationer och blommor.
Rokokon passade alldeles utmärkt till just konsolbordet, som utformades med stor elegans. För att få en så graciös karaktär som möjligt tillverkades borden ofta med bara ett eller två ben, som en konsol, och fick därför förankras i vägg
