Vi återser förra månadens babyboss, men nu är det hans spektakulära mor som är huvudpersonen. Bronzinos Eleonora av Toledo med Giovanni är en av 1500-talets mäktigaste målningar – på fler än ett sätt.
Av KARIN FAXÉN SPORRONG
Månadens verk
Hon regerade i Florens när maken, hertigen Cosimo I, var borta under flera år på 1540- och 50-talen.
Känns han igen? Den lille killen, till vänster, med de goa kinderna? Vi har mött honom förut. I ett annat porträtt, Giovanni de’ Medici, med kardinalkarriären redan utstakad. Men i det hade den italienska manierismens främste stjärna, Agnolo Bronzino (1503–1572), som den finurlige konstnär han var, framställt den framtida lille maktmannen som en upphetsad baby pausad mitt i en grym, symbolrik lekstund. Här, däremot, är pojken lugn. Han befinner sig i en värld präglad av skönhet och lyx. Och han är med det bästa han vet – sin mamma.
Fokus ligger på henne, på Eleonora av Toledo (1522–1562), och framför allt hennes praktfulla identitet som trendsetter. Hon visar upp sin spanska stil för världen, den otroliga klänningen. Men bakom mor och son finns den nästan oändligt stora blå bakgrunden, som ljusnar kring Eleonoras hjässa likt en aura. Fonden är målad i lapis lazuli så att ingen tvekan ska råda om att de här två, det är ingen vanlig mamma med sin unge. Det här är en utomjordisk duo. För pigmentet som Bronzino använt för bakgrunden, i överflöd, kostade på 1500-talet mer än äkta guld.
Eleonora av Toledo var en framträdande gestalt och modeikon i 1500-talets Florens. Som dottern till en spansk markis kom hon 17 år gammal in i superdynastin Medici genom giftermålet med hertigen av Florens, Cosimo I de' Medici. Hon hade som flicka fått lära sig modets underbara möjligheter; hur man genom sin stil tyst kan kommunicera identitet och position. Från Spanien tog Eleonora inte bara med sig en stor förmögenhet till familjen och centrala politiska kontakter med de europeiska kungahusen, hon introducerade också också ett helt nytt, strategiskt mode på den florentinska scenen. Till en början sågs det som något apart men var snart nog det enda som gällde. Hon talade spanska också. I Italien. Och, lät avporträttera sig av sin favoritkonstnär och vän Bronzino där han fick förstärka hennes image i allt
