Galleriet Samlaren är ett mytiskt fenomen inom den svenska 1900-talskonsten – precis som den gåtfulla galleristen själv. Agnes Widlund lanserade okända konstnärer och presenterade utställningar med storheter som Henri Matisse och Pablo Picasso. Men Stockholms konstvärld var stenhård, särskilt mot kvinnor.
Av PETTER EKLUND Foto LENNART OLSON/HALLANDS KONSTMUSEUM, TT, NATIONALMUSEUMS BILDARKIV
FENOMENET
Motsägelserna hopar sig. Agnes Widlund hävdade att konsten var icke-kommersiell, ändå var hon konsthandlare. Hon tyngdes av ständiga ekonomiska bekymmer, ändå sände hon blommor till Henri Matisse för 50 000 kronor eller tog en taxi från Stockholm till sitt älskade Paris. Widlund fick bankmän att låna ut hundratusentals kronor till hennes undergroundprojekt. Hon var omskriven men sökte ändå hela tiden erkännande. Hennes ambition var, likt William Morris före henne, att öppna konsten för alla i samhället, men de som handlade på galleriet var mest rika bankmän och läkare.
Den nya boken om Samlaren, Utan konst kan jag inte leva av Eva-Lena Bergström, är inte bara en bladvändare om ett litet spjutspetsgalleri som helst ville kalla sig salong, utan vidgar perspektivet och berättar om hur konstvärlden fungerade internt, med hierarkier, manliga nätvek, kritiker, makt och prestige. Konkurrensen var stenhård. Widlund var en outsider och nyfiken pionjär, men som privat kvinnlig konsthandlare möttes hon av nedlåtande attityder från de svenska museerna. Envist tog hon sig fram på konstscenen. Hennes djupa kärlek till konsten och dess inre moral, förmågan att förbättra människors liv, göra dem hela och mer lekfulla, drev henne framåt.
Hon föddes som Agnes Horváth i Ungern 1910, växte upp ”i lyx och stränghet” med ett gediget kulturellt kapital och drog som 19-årig till Paris för att studera. Där träffade hon en svensk man, gifte sig och flyttade till Stockholm där hon kom in i stadens konstkretsar via sin konstsamlande svärfar. Trots att paret skilde sig efter bara tre år valde Agnes att stanna i sin nya hemstad.
WIDLUNDS INTEGRITET VAR STOR och uppgifterna om hennes privatliv är sparsamma. Hon fokuserade helt på sitt ”museum i fickformat”, undvek sällskapsliv och tog inte hem gäster. ”När jag är privat, är jag helt isolerad”, sa hon till Aftonbladet vid mitten av 50-talet. Glimtar av hennes person finns i brev till några få nära vänner. ”Jag kämpar desp
