Det fanns knappt någonting som Åsa Thörn inte kunde tolka som något riktat direkt mot henne, vare sig det gällde mannen, hemmet – eller vädret. Men efter att ha vågat möta sin egen spegelbild insåg hon att det handlade om djupare frågor än andras idioti. – Jag fick lära mig att älska bort ilskan.
Det var när Åsa började gå i terapi som hon fick verklig hjälp.
● För några år sedan var Åsa Thörn, som hon själv uttrycker det, ”ständigt fly förbannad”. På att solen sken, för då blev det ju så jädra varmt ute. På regnet, som gjorde dagen så grå och trist. På hemmet, för att det var så stökigt. På mannen, för att han var så jobbig.
– Jag tyckte att i princip alla i min omgivning var sjukt jobbiga och ställde för höga krav. Det kändes som om allt hängde på mig, och jag var less på det.
Jag träffar Åsa en jobbvardag mellan möten. Hon är en färgstark kvinna som ämnet till trots skrattar ofta och utstrålar glädje. Vi hittade varandra i en tråd på nätet där ilska och irritation diskuterades. Åsa berättade att hon jobbat med sig själv i flera år, och skrev: ”Det går inte att bara slå bort ilskan med kickboxning. Det har jag testat.”
Resan ut ur den arga tillvaron började på en kvällspromenad över Sankt Eriksbron i Stockholm.
– Jag gick hemifrån för att jag var svinförbannad på min man. På promenaden slog det mig att jag hade gått över samma bro lika arg många gånger det senaste året. Då bestämde jag mig för att jag inte kan leva så här längre.
Hon skilde sig, och hanterade känslostormarna efter separationen med att träna.
– Träningen var min ventil. Jag körde slut på mig själv fysiskt, för att slippa tänka eller känna. Bland annat tränade jag kickboxning, vilket jag tyckte var skönt, men konsekvensen blev att jag slog sönder kroppen.
Det tillsammans med ett trasigt känsloliv resulterade i kraftig värk, så pass att hon till slut knappt kunde röra på huvudet, utan var tvungen att be barnen borsta hennes hår och tänder. Hon sökte hjälp hos en naprapat, som dock bara kunde avhjälpa smärtan tillfälligt. ”Då orkade jag inte ens vara arg längre.” Det var när hon även började gå till en psykolog som den stora förändringen kom.
– Egentligen gick jag dit för att prata om min förlamande trötthet, men han började nysta i vad allt bottnade i. Vi började prata om ett trauma, ett övergrepp som jag hade varit med om i tonåren. I den åldern
