Ett ode till mina girls
● Väninnekören. Sympatin och kärleken som grundplåt, den är grundmurad. Tilliten är hög och vi har högt i tak. Min väninnekör har många stämmor och låter sällan som någon ljuv, slöjig och försiktig flöjtslinga. Det är maffiga beats, dissonanser och wail. Någon vill köra ett eget spår, så förutbestämt är det inte heller. Och det gäller att hänga med, för det kan gå snabbt!
Vår kör ofta ofta konceptet ”good cop, bad cop”. Är det något vi behöver behandla, massera, tröska, idissla och traggla så gör vi det. Grundligt. Nån klappar snällt i första versen och säger ”va, nää!”, ”tänk vad du orkar” och ”tänk på att nu är inte alltid”. Medan någon annan tar vid i en andra vers: ”men var det inte exakt det här du ville?”, ”vad var din egen roll i det här?” och ”du måste själv vara en del av lösningen”.
Det har gått till en gräns att när någon varit extra snäll så tittar man av hävd på resten av gänget och säger: Jaha? Vad har ni att säga då? Och vet att nu, nu kommer ord och inga visor. Det kan upplevas rättframt på gränsen till burdust och mången gång har jag fått gå en inre kamp med mig själv för att inte känna mig sårad. Men då får jag lyssna extra och ta möjligheten att jobba med att visa mig sårbar, naken och ... ja, utsatt.
Men avsikten är alltid välvillig. Tänk om jag inte hade kunnat provtrycka mina känslor med mina vänner, vilken arrogant jävel jag hade kunnat vara då. Sittandes ensam på en istron ...
Hur hinner man ens med vänskap? undrar jag ibland när jag hattar från jobb till aktivitet, till butik, till spis och middagsbord. Och ibland hinner man ju inte, i alla fall inte jag. För många gånger ringer polarna och jag mest om varandra. Har en av oss en kvart så provar man sin lycka. När kvarten sedan gått svarar man inte när den sökta personen i fråga sedan ringer upp. Dealen är att är det kris, då får man skriva och berätta sitt ärende. Om det handlar om liv eller död, eller att hjärtat värker extra. Så som Ann gjorde till sina vänner, läs på s. 16. Du vet, sms:et som gör att du vet att du svarar, oavsett läge.
”Ni är så relationsorienterade”, suckar en vän av manligt kön. Ja? Va? Det är ju det hela livet handlar om
