Din mamma fick, och får, dig att känna dig usel och utanför. Och den känslan tar du med dig i livet. Ensamheten har blivit din ständiga följeslagare. Du är inte den enda som känner så här. Det är så vanligt, så smärtsamt och så fyllt av skam. Men det går att lösa. Här är expertens bästa råd!
TEXT: MAGGAN HÄGGLUND FOTO: SHUTTERSTOCK *”EMMA” HETER EGENTLIGEN NÅGOT ANNAT
”Hon är en känslomässig analfabet”
● Det syns inte utanpå. Den som har allra mysigaste Instagram-bilderna med massor av vänner kan ha ett svart slukhål av ensamhet inuti. Medan den som blir ömkad av andra ”men stackars människa, hon verkar inte ha något socialt liv alls” kan tralla glad och nöjd genom livet.
Psykologen, psykoterapeuten och psykoanalytikern Anna Sylvén Björnör, som sedan många år arbetat med frågor kring anknytning, vet mycket om hur barndomens mönster styr oss även som vuxna.
Vad beror det på att några känner sig ensamma fast de har folk omkring sig medan andra inte alls känner sig ensamma trots att de egentligen rent fysiskt är det?
– Jag tänker att skillnaden är hur man har det med sig själv och om man har någon eller några som man känner verklig tillit till.
Det är alltså detta som är det viktiga. Det som på psykologspråk kallas ”trygg anknytning”. Och som på vanlig svenska betyder: ”Jag vet att jag är helt okej, det finns människor som verkligen känner mig som jag är på djupet, som ser mig i all min sårbarhet och som älskar mig precis som jag är.”
– Har man den djupa övertygelsen så klarar man sig rätt länge utan att känna sig ensam trots att man kanske inte har så mycket sällskap just då, säger Anna.
Det är som att man har en livskompass som fungerar. Man har en inre vetskap om att ”jag är helt okej och jag är älskad”.
Visst är det orättvist att vi inte alla har den där trygga kompassen inombords. För en del av oss svänger kompassnålen hit och dit och vi vet varken ut eller in och vi kan ofta vara drabbade av Den stora ensamheten.
Anna Sylvén Björnör, som genom åren varligt lotsat många med darrande kompassnålar och förtrogna med ensamhetens slukhål, förklarar:
– Den som känner sig ensam hela tiden saknar ofta någon enda som förstår på djupet. Och då kan man känna sig riktigt vilse kring varför man finns, det blir en existentiell ensamhet som kan vara väldigt plågsam.
