Livet, döden & blommorna

Konstnären Nina Sinkkonen har alltid älskat blommor. Men hon har inte låtit dem komma i närheten av sitt skapande.

– På fotohögskolan hade jag en kurskamrat som köpte tulpaneroch fotograferade dem. Det blev jättefina bilder, men jag fattade inte vad hon ville säga med dem. Jag tyckte att det var banalt.

Sedan något år tillbaka tillåter sig Nina att göra samma sak. Hon lägger mandalas (se sidan 58) av färska, torkade och pressade kronblad, fotograferar vildsinta blomsterarrangemang och tecknar blommor i olika stadier av förfall.

– Nu följer jag mitt hjärta. Att arbeta med blommorna ger en närhet till det som växer. Det gör mig mer närvarande och medveten, säger hon.

Det är konstigt hur glädjen och sorgen, det vibrerande livet och förgängligheten kan gå hand i hand.

För två år sedan bestämde sig Nina för att flytta hem till mamma Ritva, som lever med en demenssjukdom. Nina ville ta hand om sin mor och göra hennes liv lite bättre och tryggare.

– Det var ett känslostyrt beslut. Jag tror att man måste försöka göra det man vill göra.

Samtidigt gav vägvalet utrymme och kraft till det egna konstnärskapet:

– Redan när jag sålde mitt kafé för fem år sedan kom lusten och orken till skapande tillbaka. Då behövde jag ju ”bara” jobba åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan.

Genom att ta tjänstledigt och bosätta sig fem mil från stan blev möjligheterna ännu större.

Nina är född och uppvuxen i Majorna i Göteborg. Förutom sex år i Australien har hon sedan bott halva livet på Hisingen. Om somrarna har hon ofta varit i sommarstugan vid sjön Lygnerns strand. Nu var det där föräldrarna bodde på heltid och dit hon och sambon John Andreas skulle flytta, till en enkel stuga på tomten.

Vardagen blev väldigt annorlunda efter flytten. John Andreas distansarbetar som coach. En gång i veckan far paret in till stan och tvättar, resten av tiden går åt till att elda i kaminen, odla, skapa och vara med Ritva.

– Jag tittar till mamma. Hon sitter på en bänk och tittar på oss när vi grejar i trädgårde