Få trädgårdsväxter är så lättskötta och har så vackra, ofta förföriskt doftande blommor som pioner. Svårigheten är kanske inte själva odlandet utan snarare att välja bland alla sorter, där den ena är vackrare än den andra. Njut av dem i trädgården men också i vas.
TEXT OCH FOTO SUSANNA ROSÉN
Pioner är bland de tuffaste växter man kan ha i trädgården – dessutom är flertalet härdiga i hela landet. Blomningen är kanske inte så långvarig men blandar man pioner med olika blomningstid kan man dra ut på blomningen från maj till en bit in i juli. De är förhållandevis vanliga rabattväxter, i alla fall i äldre trädgårdar. Långlivade är de dessutom; har man en gång planterat en pion finns den kvar – länge. Pioner kan till och med dröja sig kvar vid övergivna hus långt efter att de som bodde där har flyttat.
Med pioner får man inte vara den otåliga typen. De växer nämligen ganska långsamt, och köper man en liten planta kan den ta god tid på sig innan den blommar. Bara plantan får en hyfsat näringsrik jord blommar den sedan generöst varje sommar. I alltför magra jordar, som sandjord eller morän, för de däremot en tynande tillvaro.
Pionväxter hör till stenbräckeordningen fetbladsväxter Crassula, två släkten som ser helt annorlunda ut, med en mer blygsam framtoning. Det finns ett drygt trettiotal arter av pioner, med ursprung från olika delar av världen. Flertalet härstammar från södra Europa, Medelhavsområdet och Kina. Två arter växer vilda i Nordamerika, men de är ovanliga i odling. Nio pionarter växer vilt enbart i Kina.
Ursprungliga pionarter har enkla blommor med 5–10 kronblad och 5 foderblad. Flertalet har en blomma på varje stjälk. Undantag är näckrospionPaeonia emodi, rosenpionP. veitchii och luktpionP. lactiflorasom får flera blommor på varje stjälk.
Det finns massor av pioner i odling att välja bland, både arter, framodlade korsningar (hybrider) och namnsorter. Det finns örtartade perenner, det vill säga sådana som vissnar ner på vintern, och det finns vedartade buskpioner. De sistnämnda har en förvedad stam som står kvar ovan jord vintertid, vilket gör att de inte är fullt lika härdiga som de örtartade. Sedan finns det mittemellanpioner, det vill säga korsningar mellan örtartade och vedartade pioner, som då blir delvis förvedade nertill, med ett bladverk som påminner om buskpionens men med flashigare
