Det stora stenpartiet övergår nästan omärkligt från skuggträdgård till en stram, japansk komposition. Det är sömlöst – skickligt skapat av formgivaren Agneta.
TEXT KARIN HYLANDER FOTO KARIN WILDHEIM ILLUSTRATION IANN EKLUND TINBÄCK
Solstolen i bakgrunden är ett elevarbete från Konstfack, där hon tidigare var lärare.
Kuddar av kattfot, mossa och fetblad varvas med formklippta tallar, klot av berberis och täta ruggar av nerklippt ljung. En fallen fura ligger grånad kvar intill stengärdesgården, som en gång i sin tur kantrade av rötterna. I stenpartiet framför Agneta Brandts hus förenas den svenska skogen med en månghundraårig trädgårdstradition.
– Jag har aldrig varit i Japan, men har förstått att de tre stenarna i gruset är viktiga, säger Agneta, medan handen stryker över de kantiga blocken, inbäddade i blygt trevande mossflox.
På baksidan mot nordväst är stilen en helt annan, med spikraka linjer – från en flätad häck av smällspirea i mörk purpur till fem japanska rönnar ’Carmencita’ i stram givakt på rad i gränsen mot grannen. Kontrasten är typisk för Agnetas trädgårdsdesign.
På baksidan finns även två utgrävda kvadrater. I den ena har Agneta anlagt sin skyddade köksträdgård med växthus och odlingslådor fyllda av sallat, baljväxter och rotfrukter. Den andra är djupare, kantad av en vägg i rostigt cortenstål och tre väggar beklädda med gråbrunt skiffer. På golvet ligger granitplattor av sorten Granit romanum.
– Plattorna var dyra, men när jag såg dem visste jag att det måste bli dem.
I denna ”sunken garden” (nedsänkta trädgård) är en sittgrupp placerad under ett parasoll. Parasollet skyddar mot stekhet sol under middagstimmarna, men hindrar inte de sista, glittrande strålarna från att nå fram när solen sjunker bakom talltopparna i kvällningen.
Till vardags går uteplatsen under det vanvördiga namnet Gropen.
– Här kan jag vila i höjd med växterna och njuta av dem, säger Agneta och slår sig ner, omgiven av blåflammande nävor i ögonhöjd. En extra poäng är att de ständiga vindarna inte når ner i Gropen.
En trappa upp, från det roströda altandäcket, har man utsikt över den barrskogskantade bäckravinen bakom huset.
När Agneta flyttade in för sju år sedan sluttade kanterna på baksidan ut från tomten och rådjuren hade fri lejd in i trädgården för att nappa åt sig lökar, blommor och blad. Nu är baksidan inhägnad och hon får till och med ha tulpanerna ifred.
