I Anne-Maries skattsamlarträdgård finns både vackra stilleben och mängder av blommande krukor. Och när skymningen faller och lyktorna tänds fylls platsen av trolsk mystik.
TEXT OCH FOTO ANNA ÖRNBERG ILLUSTRATION IANN EKLUND TINBÄCK
Nog har grannarna märkt att det eldas ofta hemma hos Anne-Marie Larsson – det avslöjar doften av vedrök. Men så mycket mer vet de flesta inte, för längs vägen reser sig en hög vägg av hägg. De en gång så pyttesmå häggskotten grävde Anne-Marie upp hos en släkting för 25 år sedan och de växte sig snabbt höga. Numera krävs rena akrobatkonsterna när häcken någon gång ska tuktas och klippas in. Och eftersom den varit hög i så många år minns ingen i grannskapet vad som döljer sig på andra sidan. Det passar Anne-Marie bra.
– Jag har medvetet arbetat för att bygga mig en helt privat sfär, en plats där jag kan gå och skrota för mig själv. Men som en bonus har jag också fått ett bättre mikroklimat inne i trädgården, säger hon.
Det som en gång främst var odlingar av potatis har med åren förvandlats till en grönskande djungelgrotta, där blommorna glimmar som juveler. Allt övervakat av en annan adopterad liten trädplanta – lärken – som 30 år senare är ett fullvuxet träd. Här trängs frodigt högresta, härdiga perenner ihop med buskar i rabatterna. Funkia, strutbräken, akleja, iris, hängstarr, stjärnflocka och hjärtbergenia samsas med brokbladig kornell och smällspirea. Allihop klarar de den höga växtzon som Kalix erbjuder. Vidjehortensian trotsar zonen, kanske just för att den är skyddad av träd och häck.
Anne-Marie vägrar dock att nöja sig med utbudet av växter som tål utelivet i norr. Vill man väldigt gärna ha japanska lönnar, ginkgo och andra mer känsliga växter finner man en lösning på det. Lösningen skulle ju ha kunnat vara ett lyxigt orangeri, där växterna kunde övervintra, men i brist på ett sådant får husets källare duga. Varje höst kånkar Anne-Marie ett stort antal växter ner för källartrappan – och sedan gör hon samma procedur omvänt på våren. Ett motionspass som heter duga.
– Det är för tungt att bära alla krukor. Jag älskar verkligen krukor, men jag letar efter material som klarar att stå ute hela vintern. Växterna flyttar jag över i plasthinkar eller rymliga Ikea-kassar för att de ska vara lättare att bära, säger hon.
Hon har fått höra att hon inte är riktigt klok som sliter så, men ho
