Intresset för swimrun har ökat enormt de senaste åren. Vi pressade in oss i våtdräkter och badmössor för att få veta vad alla snackar om och fick möta både rötter och vågor.
TEXT ANNA-LENA PETTERSON
Hur blev det så här?
Jag och chefredaktör Erika sitter på ett kafé och blickar ut över stormen och regnet som hamrar mot taket utanför. Hur blev det så att just vi två skulle testa swimrun? Om man tänker logiskt är det inget konstigt alls med det. Det är klart att vi som träningstidning ska testa en träningsform som vuxit så mycket de senaste åren att det är en större chans att träffa på en löpare i våtdräkt och badmössa i skogen än en ekorre.
Om du på något sätt har missat det här med swimrun, tänk dig bara en vanlig traillöptur och så råkar det vara en sjö i vägen. Då har du varit förutseende nog att ta på dig våtdräkten och kan forcera vilket vattenhinder som helst. Men det leder också till att du kör själva löpningen iklädd våtdräkten och själva simningen med löpskorna på dig. Ungefär så. När det först kom på tal att vi skulle testa blev Erika eld och lågor ”Det är som Ronja Rövardotter, man är i skogen och bara kör!” och jag tänkte att ”Äh, det är ju jättelänge tills det är sommar, jag hinner förtränga det.” Jag är nämligen lite rädd för vatten, måste hålla för näsan om huvudet ska ner under ytan och jag kan inte crawla. Erika verkade trots Ronjadrömmarna också ha förträngt vårt kommande swimrunäventyr och när vi nu sitter och stirrar ut på det minst sagt ogästvänliga vädret och på de mörka vågorna på sjön vid Hellasgården utanför Stockholm börjar vi båda misströsta. Så här skulle det ju inte vara. Det här kommer inte att gå.
Det kommer inte att gå
Vi är på väg mot starten av Hellas swimrun – en serie träningstävlingar för glada motionärer (och skräckslagna nybörjare) – för att berätta för arrangören Erika Rosenbaum att det inte kommer att gå och att vi kastar in handduken redan innan vi har hunnit ner i vattnet. Erika Rosenbaum – som var den som myntade uttrycket swimrun – visar sig dock vara expert på att handskas med ängsliga nybörjare. Hon peppar oss snällt (och förmodligen med någon sorts magi) tills vi faktiskt står och byter om till våtdräkter och drar på oss trånga badmössor trots att vinden snor om huvudet och regnet fortfarande faller.
När vi väl har krängt på oss våtdräkterna (ett äventyr i sig eftersom mina svinlånga ben gör den lånade hellånga dräkten knälång och Erikas långa överkropp gör att hennes axlar pressas ner någon decimeter av gummi) och lyckats stoppa in håret i badmössorna hamnar vi i någon typ av nervöst rus. Vi fnittrar och asgarvar och inser att just gummit både skyddar mot den kalla vinden och gör att man känner sig som en superhjälte. En
