av James Mann
J ulian Balme dundrar iväg nedför strippen med Plymouth Road Runner och Dodge Super Bee, Mopartvillingar som byggdes för dragracing redan från fabriken.
Bläddra igenom vilken rodtidning som helst från sent 60-tal så hittar du en massa Coca-Cola- och Clerasilannonser, men mellan dem fanns det mängder av bilder plåtade vid amerikanska dragstrips, från Pomona i väster till Princeton i öster. Frontmotordragsters, Fuel Altereds och Funny Cars dominerade uppslagen, men samtidigt fanns där alltid ett foto på två standardsedaner. Ja, de såg oftast ut ungefär som bilarna i artikeln, möjligen med undantag av andra hjul och fräsig lack. Bilarna stod sida vid sida på startlinjen medan förarna nervöst väntade på ”grönt”.
Ur europeisk synvinkel tedde sig bilarna enorma, men i Amerika kallades de ”mid-size”, det vill säga ekonomiska mellanmodeller att frakta runt familjen i. Om vi bortser från Camaro och Mustang så var antalet dörrar det enda synliga tecknet på att det rörde sig om prestandabilar. Dessa övermotoriserade tegelstenar återfanns i klassen Super Stock, en kategori som vid det laget, 1969, var på väg ut, trots att klassen under många år varit dragracingens ryggrad. Muskelbilarna var som hetast det året, men inte ens de kunde rädda kvar strippens ”door-slammers”.
Slutet för Super Stock började redan 1966 då klassen Funny Car såg dagens ljus. Fram till dess hade reglerna varit ganska enkla. Var bilen i fabriksutförande så fick du vara med, inklusive om den var utrustad med typgodkända trimdelar. Samma som inom banracing av olika slag alltså, och dessutom var vissa begränsade modifieringar tillåtna, som fälgar, däck och avgasrör till exempel. Grundbulten var dock att biltillverkaren redan från början byggde en så potent produkt som möjligt. ”Segra på söndag – sälj på måndag” var det som gällde hos Detroits ”Big Three” i slutet av 50-talet, trots det förbud att inte deltaga i tävlingsverksamhet som de själva tagit fram. Ett prima exempel är Pontiac som 1959 förvandlats från shoppingbil för pensionärer, till att som första bilmärke köra strippens 402 meter på under 14 sekunder, med cirka 160 km/h över mållinjen.
Decenniet som följde betraktas i västvärlden som hittills oöverträffat beträffande biltillverkarnas hästkraftskrig. Att man under sextiotalet kunde sälja bensindrivna
