300 utan h

9 min läsning

av Chrestian Willhans

Med sidorutorna nere ser bilen rymlig ut utifrån, men med tanke på bilens storlek känns den förvånansvärt trång inuti.

Fenperioden anses ofta ha börjat 1949 med att Cadillac satte baklyktorna på sina bilar i en liten vårta, som helt klart leder tankarna till en styrfena på ett flygplan. Denna design höll de fast vid ända till och med 1956. De följande åren nådde fen-hysterin sin kulmen och ”alla” amerikanska bilar hade fenor.

Cadillacs fenor reste sig högt över bagageluckan. Ford hade ganska små, men de satt ovan runda, röda bakljus som liknade utblås från jetmotorer. 1958 hade Pontiac till och med en kromad raket på sidan av deras lyxigaste modeller. Framtiden såg ljus ut och tron på tekniken var på topp. Snart skulle vi köra flygande bilar, de hade ju redan vingar.

1957 började Chryslers fenor precis bakom förarplatsen och svepte uppåt, bakåt. Eftersom dessa bilar har en slät sida, fick man intrycket av att fenorna var ännu högre än vad de egentligen var, men de var höga! 1960 gjordes en mer skulpterad sida, men fenorna var fortfarande höga. Den största utseendemässiga förändringen till 1961 var att fronten fick snedställda dubbla strålkastare. 1962 var det över. Amerikansk bildesign blev mer återhållen och kantig. Fenorna var pyttesmå, eller helt borta från de allra flesta bilarna, och så även hos Chrysler.

1962 års Chrysler ser ut som en –61:a framifrån, men bak ser den ut som om den har fått smisk med ett strykjärn. Förstå oss rätt; det är en mycket smakfullt formgiven vagn trots att 50-talets överdådiga designspråk fortfarande lever sig kvar. Överallt finns det spännande, kromtunga, överdesignade detaljer att se. Sådant som vi älskar, men vi saknar fenorna. Eller?

Ju mer vi tittar på denna bil, desto mer uppskattar vi formen. Den är ju snygg. Elegant till och med, på ett sätt som fenbilarna inte kan matcha. Den är lång, låg och snabb i formen, på ett helt annat sätt än de tidigare modellerna. Formen växer ju mer vi ser på den.

–Precis så är det. Jag har en –58 Windsor cab, men fenbilar ser vi ju på varenda träff, och ju mer jag tittade på –62:an desto bättre gillade jag formen. Dessutom är det en ”bortglömd” mellanmodell som inte är lika eftertraktad som de tidigare modellerna, säger ägaren Johnny Hansson Ja, det blir tydligt för oss, att vart vi än tittar på denna bil finns det läckra detaljer och former att upptäcka. Varje knapp, spak, eller reglage ser helt enkelt underbart överdesignat ut.

Det som fångar mest, och som vi al

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar