Legender, symbolik och kuriosa
text: MASSIMO BONASORTE & LUCIANA DE ROSE
Rosmarin är en flerårig buske som är mycket vanlig i Kalabrien i Italien och i hela Magna Graecia1, där den framför allt används inom gastronomi. Växten är känd för sina otaliga egenskaper och dess historia går långt tillbaka i tiden. Rosmarin förekommer i maträtter, vid biodling, inom medicin och vid framställning av läkemedel och kosmetika. I Italien finns den praktiskt taget överallt, i grönsaksträdgårdar och i krukor på balkonger eller verandor. Växten har dessutom en viktig roll i myter och legender. Rosmarinus officinalis, som den döptes av Linné, (som var den första att studera och klassificera arten) är en flerårig buske av eurasiskt och afrikanskt ursprung mycket utbredd i Medelhavets macchiavegetation och trivs i soliga områden i närhet till havet.
Redan i det antika Egypten placerades kvistar av rosmarin bredvid mumierna inför resan mot det eviga livet. En nästan helt intakt kvist har påträffats inuti en sarkofag i en kista. Denna växt var dessutom en oumbärlig ingrediens i de oljor som tillverkades för balsameringen av kropparna.
I den grekiska och framför allt i den romerska världen förekommer aldrig, hur märkligt det än kan låta, omnämnande av rosmarin som ingrediens i maträtter. I den stora receptboken De re cocquinaria av Apicius nämns den faktiskt inte alls. Rosmarin i den antika världen hade istället en ceremoniell betydelse, speciellt vid övergångsritualer men också ett medicinskt ändamål. Det finns en legend associerad med namnet ”rosmarin”, som härstammar från ”havsros” eller ”havsdagg”, eftersom växten också växer i sandiga miljöer och blommornas lila färg påminner om havets nyanser. Legenden är kopplad till föreningen mellan Neptunus och Amfitrite. Den latinska författaren Gaius Julius Hyginus som levde under det första århundradet e.Kr. berättar att Neptunus blev förälskad i den vackra blåögda Amfitrite när han såg henne dansa med sina systrar på ön Naxos. Men nereiden som var rädd om sin kyskhet tog sin tillflykt till världens utkant nära Atlas för att undkomma hans uppvaktning. Neptunus skickade då en delfin som budbärare till Amfitrite för att övervinna hennes motstånd. Uppdraget lyckades och som belöning skänkte Neptunus delfinen en plats på himlavalvet som en stjärnbild. Men Amfitrites farhågor om guden Neptunus otrohet infriades punktligt. Efter ytterligare svek tog den ursinniga nereiden sin tillflykt upp på land. Havsguden kom då förtvivlad upp ur vågorna för att leta efter henne. Ur hennes tår
