text: SALVATORE SPOTO
intersolståndet, årets längsta natt och den sista i en lång period av mörker och kyla då jorden ligger i dvala, har alltid varit efterlängtad då det markerar en återgång till det triumferande ljuset. Ett förebud om hälsa, välstånd och vår med grönskande fält och gyllene skördar, som firats i alla tider av människor oberoende religion eller social tillhörighet.
Romarna firade vintersolståndet redan från begynnelsen av deras civilisation, för att erinra Saturnus (motsvarigheten till grekiska guden Kronos, som störtades av sonen Zeus) ankomst. Han lämnade Hellas och begav sig till det land där Rom skulle komma att grundas och bosatte sig på Capitolium efter att grundat en stad, Saturnia, och lärt människorna att bruka jorden. Hans era hade varit ”guldåldern” med ett stort överflöd och romarna beslutade under Numa Pompilius, att hedra honom med stora festligheter, Saturnalier, vid slutet av året.
Under kejsartiden, började man också fira den iranska guden Mithra, medförd till Rom av soldater och köpmän, under samma högtid. Denna kult var knuten till elden, tron på kraften i stjärnorna och eldens renhet, och firades i tempel som liknande grottor där han, enligt traditionen, föddes.
Som en utlöpare från judendomen blev med tiden tron på Kristus bekräftad, guden som blivit människa för att förlösa människan och föra dem på frälsningens väg. De första kristna anpassade sig till denna atmosfär av mystisk och festligheterna under vintersolståndet. Därför firades Kristus, även han den sista dagen under det långa mörkret.
Saturnalia
Men tillbaka till den äldsta och mest kända högtiden, Saturnalia. Det var viktigt att åberopa böner till Saturnus under den tid då jorden slumrade under ett täcke av frost för då skulle uppvaknandet ge goda skördar.
Saturnalia erinrade den lyckliga tiden från guldåldern. För första gången dök ljusen upp i hemmen. Lågorna, vars ursprung och mening kommer att tas upp lite längre fram, skulle blidka det varma vädrets återkomst. Samma funktion hade de gåvor, kallade straenae, som utbyttes i ett tecken på lyckönskningar om en snar återkomst av sommaren. Liturgin föreskrev att under Saturnalia, vars början var fastställd till 17 december, skulle allt fysiskt arbete upphöra. Fastställandet av Saturnalia ägde rum 217 f. Kr., ursprungligen var det endast en dag – 17 december. Caesar lade till två dagar och Caligula tre, medan Domitianus tog dem fram till den 24 december, dvs. på tröskeln till Natalis Solis, solens födelse, högtiden vid vintersolstånd
