Annie Lööf om polariseringen, familjen och elva år som partiledare: ’’IBLAND BLIR JAG SÅ TRÖTT’’
”TROLLFABRIKER HAR I MÅNGA ÅR RIKTAT SITT HAT MOT MIG” Jimmie Åkesson och Nooshi Dadgostar får ursäkta men Annie Lööf hävdar att hon har sina tuffaste debatter hemma vid köksbordet. – Barnen är skickligare förhandlare än mina politiska meningsmotståndare, säger den 39-åriga tvåbarnsmamman. Möt en partiledare som har mockat koskit i hela sitt liv men måste ha Säpo-skydd för att kunna köpa mjölk i affären.
Text: Stefan Holm Stefan Holm stefan.holm@aftonbladet.se
En knapp mil norr om Värnamo ligger ett försvinnande litet ställe som heter Maramö. De flesta som hamnar där har kört fel eller passerat under en svampplockningstur men det hindrar inte att byn har en oavlönad turistchef i riksdagshuset.
Annie Lööf, som hon heter, ler med både ögon och mun när hon pratar om sin hembygd. Centerpartiets ledare beskriver en idyll där hagar, åkrar och ängar bildar ett grönbrunt lapptäcke och hon gör det med en sådan inlevelse att åhöraren bara väntar på att gullvivor och vallmo ska tränga igenom parkettgolvet i hennes arbetsrum på kansliet i Stockholm. Hon pratar om missionshuset och barndomens luciatåg, om missionsauktioner och gökottor, om jämnåriga kusinen Johan, som växte upp i grannhuset som blev en följeslagare genom livet.
– Det är lite av en Bullerbykänsla att gå på den enda vägen genom byn. Följer jag den hittar jag farmor, faster, farbror och deras familjer. Det är släkten som bor där och nu har min syster och hennes familj byggt hus bredvid mitt föräldrahem. Vi har inrett en lägenhet i ett av husen på föräldragården, där vi kan bo när vi kommer hem. För många är Maramö en prick på kartan, för mig betyder det trygghet och stabilitet, säger Annie Lööf.
Slipstenar ska dras, hö ska hässjas, staket ska lagas, ladugårdar ska mockas, skog ska planteras ... Den som växer upp på landet får lära sig att hjälpa till i ung ålder.
– Ja, så är det. Vi var små minibönder, jag och mina kusiner. Vi satte och drog upp potatis, körde hö, körde halm, fick sitta med farfar i tröskan, mockade skit, la ut strö och var med farmor, som var bondmora och tog hand om tre–fyra kusiner. Jag gick aldrig på dagis eller fritids, för jag var hemma med farmor och farfar. Vi hade en väldigt stark och nära relation.
Finns hon kvar inom dig, den där lilla bondtjejen?
– Absolut. Jag är medlem i byalaget, betalar medlemsavgift varje år, och när jag kommer hem får jag hjälpa till. När jag var liten var det inte så populärt att följa med
