KRABBOR, BACON& TÅG
Vidsträckta stränder, idylliska byar och några av Europas vackraste tågsträckor. Vi tågluffade genom Wales och gjorde stopp för vandringar längs kusten och på höglandet.
text per j andersson foto pernilla sjöholm
Den långa stranden, de medeltida borgarna, de gräsbevuxna sanddynerna, de ångande våtmarkerna, de sluttande ängarna, de murriga pubarna, det exotiska språket. Och så de djupa havsvikarna som under mitt-på-dagen-ebben blottlägger vidsträckta ler- och sandbottnar.
På väg längs Cambrian Coast till walesiska byar och småstäder som jag bara med möda kan uttala. Aberdyfi och Harlech går ju bra, men hur säger jag – med någorlunda korrekt kymrisk artikulation – ortsnamn som Lllwyngwril, Morfa Mawddach, Blaenau-Ffestiniog och Pwllheli?
Det funderar jag på medan jag studerar Waleskartan på tåget västerut från engelska Shrewsbury. Loket gasar på med sitt dovt knorrande motorljud och gör en gir norrut förbi betande får, ängsblommor och hus lekfullt målade i klara färger. In i vagnen strömmar en doft av salt strävt hav och våt sten. Det tegeltunga, slitna industri-England runt Liverpool, Manchester, Leeds och Sheffield känns avlägset.
Till ljudet från skenskarvarna dunkar vi in i något som snarare liknar Midgård i Sagan om Ringen, författaren J R R Tolkiens dröm om det pastorala paradiset med frodiga gräsmattor och låga hus med halmtak.
De som växt upp med brittiska deckare som utspelar sig i byar och småstäder längs kusterna känner igen sig från första början. Nästan inga träd, men desto fler får, hortensior, stockrosor, rhododendronsnår och stenmurar. Vita tudorhus med mörka trästockar som rymmer pubar med uthyrningsrum, lika arketypiska som landskapet: knarrande trägolv och lågt i tak, doft av öl, våta ylletröjor, pommes frites och friterad fisk. Nyckeln till rummet som vi ska övernatta i hämtar vi i baren – och övernattningsrummen ligger förstås en trappa upp, rakt ovanför kranarna med real ale.
Där uppe, i rummet på Dovey Inn i Aberdyfi, står jag och blickar ut över Cardigan Bay (Bae Ceredigion på walesiska, eller kymriska som språket egentligen heter). Ser måsarna som skriande cirklar ovanför de bleka engelska turisterna som småspringer över stranden och ut i det långgrunda havet för att snabbt doppa sig och sedan svepa in sig i en tjock frottéhandduk innan läpparna hinner färgas blåa.
På kajkanten i Aberdyfi, liksom i de andra kustsamhällena vi är på väg till – Tywyn, Barmouth, Porthmad
