Norge stoltserar med några av världens brantaste och vackraste järnvägar. Vagabonds Per J Andersson hoppade på legendariska Bergenbanan & Flåmsbanan.
text per j andersson foto getty images
Ovanför trädgränsen uppe på norska Hardangervidda kör vi in i ett grått och fuktigt regnmoln och kommer ut på andra sidan i gnistrande solsken. Inte ett träd syns till. Och trots att det är i början av juli lyser snöfälten vita utanför tågfönstret. Inte så konstigt. Vi befinner oss ju på nästan 1 300 meters höjd, ungefär lika högt som toppen av Åreskutan.
Tidigare samma morgon irrade vi runt på centralstationen i Oslo och letade efter tåget mot Bergen. Snart fann vi oss rätt rätta, fast med en känsla av att vi skulle ut och flyga. Inte bara för att vi skulle upp på så höga höjder, utan också för att stationen i den norska huvudstaden är utformad som en flygplats med gater, stora glaspartier och modernistisk design.
Bergenbanan som stod klar 1907 räknas som en av sin tids största ingenjörstekniska mästerverk. Att dra järnvägen på kalfjället där snön om vintrarna ligger flera meter djup i drivorna var förstås en utmaning. Dessutom var det en massa berg i vägen. Efter åratal av slit med byggen av broar och sammanlagt 182 tunnlar möttes arbetslagen vid Ustaoset öster om banan högsta punkt i Finse.
Trots snöplogar och träplank som skydd mot snöyran blev det tidigare ofta stopp i trafiken. Kung Bore var en tuff motståndare på de här höjderna. Men 1993 blev den nya drygt en mil långa Finsetunneln klar som gjorde trafiken tryggare. Tyvärr, vill jag tillägga, för därmed berövades vi tågturister några av de vackraste vyerna. Nu får vi under en del av resan stirra in i en tunnelvägg i stället för att tjusas av de vackraste bitarna av Hardangervidda.
Bedriften att bygga Bergenbanan är något som författaren Jan Guillou skildrar i romanen Brobyggarna. I den beskrivs bygget av järnvägen, med Guillous egna ord, som ”ett både symboliskt och praktiskt uttryck för den obetvingliga tekniska utveckling som tog fart i början av 1900-talet och präglade hela århundradet”.
Liksom praktiskt taget alla andra morgnar under sommarhalvåret är tåget Oslo–Bergen fullt till sista platsen med turister från hela världen. Svenskar, tyskar, fransmän, spanjorer, indier … Vi är en internationell skara som sitter med förundran i blicken och tittar ut över det ofruktsamma månlandskapet. På platsen bakom mig sitter en amerikan. Han fångar kondukt
