Jordanien är ett litet land, men har mycket att erbjuda. Från snorkling i Röda havet till rymdliknande öken och ett av världens sju nya underverk. Häng med på en rundresa i Mellanösterns fredliga oas.
text & foto karin wimark
BBergsklyftans rödbrända väggar tornar upp sig och lyktor med levande ljus visar vägen i mörkret. Jag stryker handen längs den porösa stenväggen och följer gången al-Siq som slingrar sig in i bergen – samma väg som karavanerna en gång i tiden tog till den historiska handelsstaden under Nabatéernas välde.
Klippstaden Petra var en av de viktigaste handelsplatserna i Mellanöstern och när staden blomstrade, runt Kristi födelse, levde omkring 3 000 människor här. Idag kommer lika många besökare hit varje dag.
Några bergsgetter bräker och en hord kameler lastade med turister klapprar förbi. Efter en dryg kilometers vindlande promenad i den trånga klyftan befinner jag mig plötsligt framför den antika stadens mest ikoniska tempel: Skattkammaren. Inte konstigt att Petra valdes ut som inspelningsplats till filmen Indiana Jones och det sista korståget i slutet av 1980-talet. Den mystiska platsen tog tittarna med storm.
Men det många inte vet är att klippstaden Petra sträcker sig djupt in i dalen, långt bortom Skattkammaren. I bergen väntar beduinfolkets urkarvade boenden, gravar och tempel på de mest otillgängliga platser. – Kom, kom hit upp, hör jag en röst viska. Jag vrider mig förvirrat om.
– Här uppe! Här!
En skäggig man med mörkröd turban, brun läderjacka och svartmålade ögon vinkar åt mig från en klippavsats. Jag tvekar. Samtidigt har jag ingen lust att trängas med de andra turisterna nere på marken som kommit för kvällens ljud- och ljusspel, så jag sträcker ut en hand.
Rade Babdul är en av sjuttio beduinfamiljer som än idag har kvar sin grottbostad i Petra. Hans beduinstam Bdoul säger sig vara ättlingar till Nabatéerna och precis som de andra har han erbjudits ett hus i den närliggande byn Uum Sayhoun. Beduinernas närvaro riskerar nämligen att skada det område som sedan 1985 finns med på Unescos världsarvslista. Men tvångsflytten har inte varit enkel.
– Ibland när alla turister gått hem brukar vi sova där uppe på klipporna, inne i grottan eller i templen. Detta är ju vårt hem, säger Rade Babdul nostalgiskt och sträcker ut armarna mot omgivningen.
Rade drar fram en tekanna och några plastmuggar.
– Lite beduin-whisky? Jag sippar på det starka teet och ser det tusenåriga templet skifta färg i nattens ljusskådespel. Enligt myten ska det än idag finnas en ofantlig
