Steniga branter, snårig björkskog, vilda vatten – inget stoppar en friluftsvan islandshäst. Att rida ger också fjällupplevelsen en extra dimension, menar Karin Wallén som fick uppleva äkta hästkärlek i Jämtland.
text KARIN WALLÉN foto johan marklund
Vi måste vara menade för varandra, jag och Gjöf. Det var hon som kom till mig i hagen när jag, utrustad med en näve kraftfoder, gick ut i jakt på en grimma att knäppa fast grimskaftet i. En chans på 22 och hon valde mig. Igår, när vi satt till bords med Elin och Ola Sundkvist som driver Rid i Jorm, gick vi laget runt och fick berätta vad vi hade för ridbakgrund och önskemål om häst. Elin tog anteckningar, funderade och sammanställde en lista.
Och nu står vi här. Jag och Gjöf. Att Gjöf betyder gåva och att det råkar vara min födelsedag känns bara ännu mer magiskt. Kanske är det något med det där isländska, trolska som liksom smittar av sig på omgivningen och får älvor och småtomtar att krypa upp ur den jämtländska marken och lägga tillfälligheterna på rad. Eller så är det bara Elin som råkar ha känsla för hur det ska vara. Hon står kvar med gårdens hundar och vinkar av oss när vi sitter upp och styr våra hästar in i skogen. Mot fjället.
Längst fram rider Ola på Stjörnufákur – stjärnhästen – och med en tapper packhäst intill sig (som har ett så krångligt isländskt namn att vi skippar att försöka uttala, än mindre stava till, det). När Ola fastnade för islandshästar var han i övre tonåren och hade ganska nyss flyttat till Jormvattnet i nordvästra Jämtland, tillsammans med sina gitarrtillverkande föräldrar. Hit kom de för att bo närmare naturen.
Utanför husknuten öppnade sig en så gott som orörd fjällvärld, långt från de mer välbesökta delarna av Jämtland. Men sin första hästkontakt fick Ola när han åkte ner till Åre och tog en tur runt skutan.
– Efter det var jag förälskad. Så jag köpte en häst, och den var med föl, säger han medan vi kryssar fram mellan trädstammarna.
När det blev dags att rida in avkomman till den första hästen begav sig Ola till Island för att lära sig mer. Året var 1984 och turridning med islandshäst var ännu ingen spridd verksamhet, inte ens på Island.
– Jag bodde där i ett år och det var där jag fick min känsla för islandshästar, och att rida. När jag åkte hem köpte jag med mig två hästar. Jag använde dem till att hämta fåren, som vi hade på den tiden. Och det var då jag började förstå hur fantastisk mark vi hade här uppe.
Björkarnas höstlöv darrar på sina grenar n
