Drömmen om att korsa Atlanten i en segelbåt slog äntligen in för Vagabonds Karin Wimark. Väl ute till havs väntade stjärnklara nätter, friska vindar, valar och stunder för reflektion.
Hur skiljde sig tanken på att segla över Atlanten med verkligheten?
– Tanken var både skrämmande och förväntansfull. Hur skulle det kännas att ge sig ut på öppet hav? Tänk om vi hamnar mitt i en storm? I verkligheten kände jag mig sällan utelämnad och liten, tvärtom. Det kändes välgörande och befriande att befinna sig på en båt med en enda uppgift: att ta sig fram till Karibien. Men visst fanns det stunder som också var utmanande. Som då något på båten gick sönder mitt i natten och då regnoväder svepte in och skapade sämre sikt. Då ökade pulsen!
Berätta om en händelse som gjorde stor inverkan på dig?
– Det går inte riktigt att säga en speciell händelse, utan är snarare processen att vara ute till havs så länge utan att se land, inte ha någon uppkoppling och vara i nuet. Det gjorde stor inverkan! Men en natt släppte ett av våra segel och började ilsket att fladdra i vinden. Det var nog då jag insåg hur illa det faktiskt kan gå när något på båten går sönder eller om någon skadar sig.
Hur kändes det att komma fram till slutdestinationen?
– När vi såg
