Den minsta och hemligaste av de sju Kanarieöarna är trots sina vassa klippor vänlig och välkomnande. El Hierro bjuder på storslagna vandringar i omväxlande natur.
text per j andersson foto johan marklund
I gryningen kliver jag ut på terrassen till det lilla vita stenhuset jag hyr i byn El Pinar på 800 meters höjd. Häruppifrån ser jag det solglittrande havet som omsluter ön. Molntussarna svävar fram därute över havet på samma höjd som huset. Att de inte svänger av och beger sig in över byn får mig att tro att solen alltid skiner på El Hierro.
Men om jag hade befunnit mig högre upp och kollat ner, som om jag vore ombord på en vädersatellit, hade jag sett att det nästan alltid är klart väder över den sydliga delen av ön där jag befinner mig, samtidigt som ett tjockt molntäcke har parkerat uppe vid nordkusten.
Det är svårt att förstå att jag befinner mig på en av Kanarieöarna. För här saknas såväl charterhotell och ljusa sandstränder som souvenirbutiker och nattliga barer och klubbar. Till den här ön, två och en halv timmes båtresa från charterghettot på södra Teneriffa, kommer man för att vandra i den orörda naturen, dyka i havet eller helt enkelt bara njuta av vetskapen att man befinner sig på Europas sydvästligaste ö.
Efter frukosten kör jag mot öns sydspets. Den smala asfaltsvägen saknar räcken och slingrar sig brant nedåt genom ett landskap med korpsvarta taggiga stenbumlingar och konformade berg med rött grus. Det känns som att jag hamnat på planeten Mars eller att jag rest bakåt i tiden och hamnat i jordens barndom, då vulkanerna nyss slutat spy ur sig eld och rök och världen ligger och väntar på att livet när som helst ska kräla upp på land.
Vägen slutar och havet börjar i Tacorón. Det mullrar, dunkar, smäller och fräser när vågorna rulllar in och träffar klipporna med en kraft som känns dödlig. Jag tar ett par räddhågsna simtag i en av de naturliga bassängerna som omges av svarta klippor. Då ser jag hur havet tornar upp sig och gör sig redo för ännu en attack. I samma stund som jag greppar badstegen kommer den rasande vågen. Rytande letar den sig ner i bassängen.
När jag klättrat upp på en av klipporna för att soltorka kommer ännu en våg. Smällen och vattenkaskaden är högre och vildare än tidigare. Men värst är det när den sugande drar sig tillbaka. Som om den vore ett utsvultet monster drar den mig med sig med ett slurpande ljud ner i havets glupska svalg. Att spjärna emot hjälper inte. Kraften är övermäktig.
När havet retirerat rinner blodet från flera små
