Få personer kan placera ut Uzbekistan på en världskarta, men städer som Samarkand och Buchara osar av historia. Numera går det dessutom att resa runt med snabbtåg mellan världsarvsstäderna. Marcus Westberg utforskade den forna sovjetrepubliken.
text & foto marcus westberg
O”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, sjöng en gång Lill Lindfors. Det är såklart lite enklare att komma fram till Samarkand nu när det finns snabbtåg i Uzbekistan. De är ungefär som i Sverige, förutom att jag måste röntga mitt bagage på stationen i huvudstaden Tasjkent. Ja, och att tåget lämnar stationen i tid, är betydligt billigare och att man kan få kaffe och lunch serverat där man sitter.
Väl framme är det första jag lägger märke till att alla kör Chevrolet. General Motors har en fabrik i landet och importavgifterna för andra bilar är ibland dubbelt så höga som bilens värde.
– I Uzbekistan kan man köpa vilken bil som helst, bara det är en Chevrolet, skämtar en av landets främsta turismentreprenörer, Murod Nazarov. Själv kör han dock en sprillans ny Landcruiser.
Trots att staden erövrats, plundrats och förstörts av Alexander den store, mongoliska horder och det ryska imperiet är Samarkand full av liv. Det som en gång var en av Sidenvägens viktigaste handelspunkter kryllar återigen av besökare från hela världen. De mäktiga monumenten har restaurerats. Stadens bultande hjärta är torget Registan där de tre madrasorna (koranskolorna) Ulugh Beg, Sher-Dor och Tilya-Kari reser sig högt ovanför en blandning av uråldriga moskéer och moderna kontorsbyggnader.
I takt med att mörkret faller tänds lamporna. På de breda trapporna framför torget har turistgrupperna bytts ut mot familjer, ungdomar och äldre män. Två killar i tjugoårsåldern plockar fram gitarrer och börjar sjunga. Efter några minuter har de fått en publik. Några klappar i takt med musiken. Andra svajar lite. För en äldre man i sandaler, träningsoverallsbyxor och tubeteika – en traditionell centralasiatisk hatt – räcker det inte. Han tränger sig fram och börjar dansa.
Om Samarkand är en levande stad är Khiva snarare ett levande museum. Det mesta man ser av den pittoreska stadskärnan är förvisso renovationer och ombyggnader som påbörjades under 1700-talet och fortsätter än idag, men i Jumamoskén är flera av träpelarna över tusen år gamla. En blomstrande turistindustri har gett Khiva nytt liv, även om även det har sitt pris. Innanför stadsmurarna av Uzbekistans första världsarv får ingenting byggas i modern stil. Men många väggar har börjat krack
