När naturen får guldkant

Inte vissla, inte spotta, inga svordomar. De gamla gruvarbetarna visste vad Gruvfrun ogillade och höll sig till hennes regler. Samt knackade tre gånger i berget innan de klev in i hennes hem.

Vi knackar förstås, vi är på väg neråt. Kanske lite skakiga i knäna?

– Gå snabbt här, en och en. Det är en läcka där grus och stenar ramlat in, säger Sofie Svensson som guidar oss genom gruvgångarna.

Någon mumlar om livförsäkring.

Vi befinner oss i Äventyrsgruvan, ett övergivet gruvhål i södra i Dalarna. Domnarvets järnverk bröt malm här fram till 1968, sedan stod det länge övergivet. Gruvarbetarna var aldrig särskilt pedantiska med sina stigar som är branta och autentiskt rassliga, inget för känsliga knän.

Har vi möjligen gått vilse? Jag och fotograf Sara är ute efter att fånga friluftslivets lyx, inte dess stukade fötter.

Ordet lyx kommer ursprungligen från latinets luxus och syftar på saker som inte är nödvändiga. Alltså överflöd, överdrifter, excesser. Ofta förknippar vi det med prylar, dyra kläder, viner, båtar – men lyx kan handla om helt andra saker för den med intressen som rör sig i andra riktningar. På senare år har naturlyx blivit ett vedertaget begrepp, och runt om i landet jobbar kreativa friluftsföretagare för att möta en lika kräsen som äventyrlig målgrupp.

Vår lilla grupp på tio personer passerar gamla järnvägsspår, lådor med fuktskadad sprängdeg, förmultnade trädetaljer. Vi får höra historier om det utmanande arbetet som pågick här, om förtröstan i att Gruvfrun kunde hjälpa till att peka ut fyndigheter.

Vi svänger runt pelare som bär upp de mörka schakten, drar ihop våra jackor i den fyragradiga luften och drar in lukten av fuktig sten.

Så öppnar sig berget. Vi närmar oss 80 meters djup, därefter fortsätter gångarna flera hundra meter ner under marken, men då är de vattenfyllda. Ytan ligger så stilla under oss att den är närmast osynlig.

Den sista delen av stigen är tillrättalagd och kantas av levande ljus. Vi anar en brygga intill en turkos gruvsjö och en bastu d