Knockad av ett längdspår

10 min läsning

Djupt inne i mytomspunnen alpin mark gömmer sig en av landets mäktigaste skådeplatser för längdskidåkning. Utemagasinets Roger Borgelid åker till Stenmarkland och fastnar i en förtrollad dalgång.

TEXT OCH FOTO ROGER BORGELID

Kobåsspåret bjuder på den kanske häftigaste upplevelse man kan ha på ett par längdskidor.

Jag hade ju redan en aning om vad som väntade. Researchen var gjord och bildgooglandet hade skapat skyhöga förväntningar. Ändå är jag inte riktig förberedd på den visuella knocken.

Scenen som uppenbarar sig framför mina ögon när jag tar de sista skären över krönet är så galet surrealistsik att jag knappt tror på det jag ser.

Är det här ens möjligt?!

En inte helt obefogad reaktion, ska det visa sig – när jag senare får medhåll av en flerfaldig världsmästare.

Hemavan, och inte minst Tärnaby, är ju annars mest och starkast förknippat med skidåkning utför. Ett alpint näste med legendarisk status som fött flera av sportens stjärnor. Det var i Tärnabys berömda backar som den störste av alla tog sina första svängar och lade grunden till det som skulle bli unik idrottshistoria. Ingemar Stenmark – dubbla OS-guld, tre VM-guld och 86 världscupsegrar. Han som fick Sverige att stanna under första och andra åket på 70- och 80-talen.

Men Stenmarkland huserar också höjdare på längden. Magiska spår som få ens hört talas om.

Det allra mest spektakulära hittar vi lustigt nog bortom slalombackarna. Kobåsspåret är kanske längdsveriges bäst bevarade hemlighet, en för de flesta oupptäckt skatt som gömmer sig högt ovanför liftsystemen i Hemavan.

Men att nå hit kräver sin insats. Det blir jag snart varse den här första soldränkta eftermiddagen, när jag i sällskap av längdtränaren och hängivna skidåkaren Cajsa af Ekenstam tar sikte på den beryktade dalgången.

EN VISUELL ENERGIDRYCK

Även om vi fuskar lite och tar Centrumliften upp till Kobåsspårets start, så väntar en rejäl klättring upp till själva dalgången – över 200 höjdmeter på tre kilometer. Spåret ringlar sig till en början i serpentiner upp för den branta fjällsidan, för att sedan övergå i en lång seg slakmota. För blotta ögat ser den motan knappt ens ut att gå uppför, men hjärtfrekvens och andhämtning skvallrar om att det intrycket bara är synvilla.

Som tur är har vi god hjälp av synviljan. För redan här är vyerna fina, med fjället Mortsen som reser sin bulliga profil som e

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar