Yin & yang bland vita toppar

Skidorna glider stilla fram genom det fluffiga snötäcket. Det svagt knarrande ljudet från skidor och pjäxor, och ett lätt prassel från kläderna, är det enda som hörs i det annars tysta vinterlandskapet. De stora granarna omkring oss är draperade med ett lager puder efter nattens snöfall, och vid horisonten färgas topparna rosa av det mjuka midvinterljuset. Det är som att befinna sig mitt i en landskapsmålning.

MER ÄN BARA SKIDÅKNING

Jag och min Siberian Husky Tikaani är på topptur nära Terrace i nordvästra British Columbia, där vi bor sedan några år. Tio minuter hemifrån tappade jag mobiltäckningen. Som många andra är jag i ärlighetens namn lite väl beroende av mobilen och internet, så att inte ens ha chansen att kunna läsa mejlen, kolla sociala medier eller ringa är faktiskt ganska skönt. Om ett nödläge skulle uppstå kan jag påkalla hjälp via satellittäckning, men oftast gör vi säkrast möjliga vägval, jag och Tikaani.

Med åren har jag kommit att bli en riktig topptursfantast. De senaste vintrarna har jag i snitt knatat drygt 50 000 höjdmeter uppför på skidor. Jag turar oftast i mina hemmaberg i Kanada, men också i Skandinavien, Alperna och andra delar av världen i mitt jobb som fotograf och journalist. Den tillfredsställande känslan som infinner sig när man kämpat uppför och förtjänat varenda sväng utför är idag en stark drivkraft för mig som skidåkare.

Som ung skidåkare, med Ingemar Stenmark som största förebild, hade jag inte kunnat föreställa mig att jag en dag skulle välja bort liften och faktiskt njuta av att gå upp för egen maskin. Och att jag skulle bo på en annan kontinent, på en plats där vi kan åka skidor i mäktiga berg åtta månader om året, vågade jag inte ens drömma om när jag växte upp i småländska Växjö på 70- och 80-talet.

Men att gå på tur är inte bara ett sätt att åka skidor, det är så mycket mer än så. För mig är det ett sätt att hålla mig i form, en möjlighet att kläcka bra jobbidéer – och dessutom är det en alldeles utmärkt metod för att rasta hunden.