Vad är egentligen lycka? Är det ett gnistrande fjäll i vinterskrud? En smäktande solgrop dit vinden inte når? Kanske. Men ibland är det att ta sig igenom hård vind och komma hem till en sprakande kamin – i Lyckans läger.
TEXT KARIN WALLÉN FOTO EMMA MATTSSON
Vi har tagit oss igenom den högresta granskogen, kämpat i evigt motlut från spårcentralen i Edsåsdalen, med fjällpulkan på släp i bakhala backar. Vi har mött snabbåkare på skejtskidor, just när vi själva känt oss som långsammast i Jämtland. Men när granarna ger vika för ett parti resliga björkar som kantar spåret får vi äntligen en liten skjuts utför, och glider ut på en stor myr. Här öppnar sig Vackermon, med fjällvärldens efterlängtade vidder omkring oss. Äntligen.
När vi lämnade Köjagårdens Fjällhotell i morse sa vi farväl till bekvämligheter som el och vattenkranar (och restaurang, barhäng, pool och hotellfrukost …). Men vi gjorde det med en förväntan som bara vuxit sig starkare i takt med att avresan närmat sig. Nu gestaltar sig all vår längtan efter den här utvalda turen i tre stora människoleenden och en peppad hundnos som vädrar äventyr i luften.
Vi är nästan framme nu. Ska bara ta oss någon kilometer till, i riktning mot Hållfjällets rundning i horisonten, och sedan svänga av mot Lilla Offsjön. Små älgvarningsskyltar på ledkryssen visar att vi är vi är på rätt spår: Älgbergsrundan.
Den skylt vi blir lyckligast av att se är ändå den som ger oss det slutgiltiga beviset på att målet är nära: Lyckans läger, instansat i grått, vindbitet trä, pekar oss åt höger. Mot vårt hem för två nätter.
LYCKLIGA SMÅ STUGOR
Två små stugor bland fjällbjörkarna strax ovanför Lilla Offsjön, och en runt hörnet, precis vid sjökanten. Det är Lyckans läger. Men vem kan egentligen bygga hus så här, mitt på fjället? Svaret är: De som ärvt marken. Ursprungligen är det här fjälljordbruksmark som tillhörde två gårdar i Edsåsdalen.
– Det var hit de tog djuren på sommaren, för att spara på betet i byn, säger Olof Vackermo, som tillsammans med sin fru håller i uthyrningen.
Olofs familj är en av dem som ärvt en bit av fjällmarken, och äger den tillsammans med de andra i Gräpplingens samfällighetsförening. För ungefär 30 år sedan bestämde sig medlemmarna för att bygga två stugor, Björkstugan och Stenstugan, på en liten höjd ovanför sjön.
– Tanken var att göra det lite lättare för de som ville fiska på fjället.
